Varför har vi svårt att sätta dem?
För vi vill vara andra till lags.
Vi är rädda att bli ensamma.
Det är så vi tror relationer fungerar (och blandar ihop gränssättning och kompromiss).
Vi vet inte hur vi ska göra och hamnar istället i försvarsläge.

Inte konstigt, för utan gränser blir man ofta provocerad, sårad och triggad.
Det är det svåraste jag vet och jag har otaliga gånger låtit människor köra över mig för det var för jobbigt att säga stopp, att säga nej, att vända på klacken och lämna rummet, skydda mig.
Jag var rädd att de inte skulle tycka om mig längre.
Men det gjorde de ju ändå inte.
Jag var rädd att jag skulle förlora något dyrbart.
Och det gjorde jag – jag förlorade mig själv.

Så hur kan självmedkänsla hjälpa dig med gränssättning?
Den hjäper med att förstå ditt “varför”.
Den påminner att du, precis lika mycket som alla andra förtjänar att bli behandlad mer respekt och varsamhet. Att dina behov ska tas på allvar.
Den påminner att det är du själv som ansvarar för att sätta gränserna och att det är också du som behöver agera när andra har svårt att respektera dem.
Det är yin och yang av självmedkänsla. Å ena sida varsamhet, å andra kraft, mod och agentskap, när det är befogat.
Att vara självmedkännande kan ibland innebära försvar och en kraftfull STOP-hand.
Frågor på det?
Med kärlek,
/Kasia