Category Archives: ZebraZone

Nyckeln ligger i Närvaron

Posted on by
Reply

‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.

De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?

Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.

Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…

…VAD KONSTIGT.’

Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)

bilden lånad från internet

 

Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!

 

 

 

Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.

– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:

Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.

Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.

Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.

God söndag på dig <3
/Kasia

Varför meditera när det finns piller?!

Posted on by
4

Jag har mediterat sedan 2011. Jag började samma dag som jag gick på mitt livs första kuratorsamtal. I samband med utmattningen. Hon sa att man kunde meditera i grupp. Så jag gick hem och googlade fram en kurs som skulle börja samma kväll. Jag fick plats. Jag smög in utan att prata med någon, och smög ut likaså. Vecka efter vecka. Och så åkte jag iväg för att få meditera mera, längre, utan störningsmoment, under långhelger. Flera gånger därefter.

Efter ett tag volonterade  jag som vego – kock på dessa retreat. Jag blev helt enkelt
Den Mediterande Kocken.
Jag fick idéen om att kunna utöva medveten närvaro – mindfulness i det vardagliga – som t.ex. matlagning.

Under åren har jag även fått prova att meditera på stressrehabiliteringen och nu senast på en gruppbehandling för vuxna med ADHD. Jag har varit nyfiken. Gått på kurser, föreläsningar, läst om det. Det som kallas hjärnplasticitet. Forskningen som tyder på att det finns sätt att påverka hjärnans strukturer.
Och så tittade jag just på en kort interview med Åsa NIlsonne på TV4play. Från 2008.
Och jag blev förbannad – mediterar tydligen för lite! D´aaaa!

Det var redan då, för 10 år sedan, som det började pratas om hur meditation kan påverka hippocampus, en del av hjärnan som har t.ex. med vårt minne att göra, och pannlober som påverkar vår analysförmåga samt känsloreglering. Jag kollar inte på tv så jag har missat detta 😉 Men hur är det (banne mig!) möjligt att läkare fortfarande förskriver medicin vid första kontakt med patienter med stressymtom istället för att introducera meditation och medveten närvaro???
Det är ju gratis. Har inga biverkningar. Och det ger snabba resultat. Alltså!!

Jag behöver lugna ner mig. Uppenbarligen.
Om två dagar går jag in i tyst retreat i 10 dagar. Jag har längtat länge. I höstas kändes behovet akut och jag fick plats nu…

Ingen kontakt med omvärlden.
Tystnad.
Ja tack.

Vi får se hur världen ser ut när jag kommer tillbaka.
Den är ju det den alltid varit. Det är perceptionen som skiftar. Jag vet. Nyfiken ändå.

På återseende.
/Kasia

När målet är större än rädslan…

Posted on by
4

TEXTEN TILLÄGNAD LENA

 

 

Å, jag hade vetat så länge att det är rätt sak att göra.
Och jag ville det så mycket!
Men jag vågade på något sätt inte. Det fanns så många ursäkter.

Och så hände det ofattbara.
En människa från min grupp på stressrehabiliteringen tog sitt liv.
Jag fick meddelandet flera månader senare. Den mest förlamande känslan var att jag märkte liksom inte att hon saknades… fast vi sågs många gånger efter rehaben.
Hon. Den mjuka, varma, roliga, känsliga tjejen. Med en cykel och ett kolonilott i stan.
Hon som gillade blåbärsglass och hade alltid på sig en vit tröja. Alltid.
Jag kan knappt andas, fortfarande, när jag försöker föreställa mig den känslan av ensamhet som finns hos en människa som inte längre hittar meningen med detta liv. Inte hittar hoppet. Inte ens en liten liten gnista…

Det var då, när jag fick veta att Hon dog, då fattade jag på fuckin´ RIKTIGT att tiden är inne! Att det är NU.
Jag vaknade en lördagmorgon och visste att jag måste berätta om min utmattning.
Och att jag ska skapa en kurs. Och att de som kommer ska få ta hem ett armband med ordet NU.

Och så blev det.
Och jag fick se med egna ögon att mitt egna lilla mod  skapar, och drar till sig ännu mer mod. Det goda i alla människor gör att vi svarar med sårbarhet på den andres sårbarhet. Halleluja!

Att prata inför folk anser många är lika läskigt som döden själv. Själv har jag gått i terapi för socialfobi och min hjärna fryser och alla tankar står stilla om jag ska säga något inför andra.
Men jag hade ju inget val. Jag var ju tvungen att göra detta NU.
Men jag tänkte mig cirka 10 personer, kanske, om jag har tur, och det kom fyrtio!
Bara det att en större lokal fanns att tillgå bara några dagar innan utsatt datum?!
Jag hade liksom universum på min sida, eller?
Och när alla satt i rummet var jag tyst långa stunder… avbrutna med några försök att säga något vettigt, det jag övat in, det jag haft nedskrivet på papper framför mig men kunde inte läsa.
Jag hörde hur jag gjorde bort mig mer och mer för varje tyst sekund… minut… – och vet du vad – jag dog inte av det! Och tydligen var inte MIN upplevelse samma som ANDRAS upplevelse. Och de som gick hem och inte sagt något – jag kan inte sitta och gissa vad de tyckte.
Jag använder tiden och orken för att förbereda nästa tillfälle istället. Nästa sårbarhetsfest och skamexponering.

Om du vill läsa några av deltagarkommentarer jag fick efter kursen – gå in på min hemsida. Du kanske själv skulle behöva gå en sådan kurs? Du kanske känner någon behövande? Snälla. Blunda inte för psykisk ohälsa. Det kan rädda någons liv.
Mår du själv psykiskt dåligt, snälla sök professionell hjälp på din närmaste vårdcentral eller ring 08-58584920 – OK? Vänta inte. ♥

Jag kommer resa bort på en tyst retreat i 10 dagar i början på mars.  Det är därför inga nya kursdatum är satta än. Men på våren bjuder jag på en ny omgång så håll utkik och läs nyhetsbreven.

Ha en underbar solig lördag och var rädd om dig själv och andra.
/Kasia

Mörkertalet – sk*ttalet!

Posted on by
Reply

God söndag!
Krispigt och vitt ute. Hoppas du kan njuta av naturen och/eller värmen inomhus.
Jag googlade ordet mörkertal idag. Eftersom svenska är inte mitt första språk så behöver jag ibland dubbelkolla betydelsen av vissa ord. Och tydligen så används ordet mörkertal mest i samband med de dolda brotten som inte anmäls.
Av olika anledningar. Men mest av rädsla och skam. Of course!

Imorse, i samtal med en vän, blev jag åter påmind om det gigantiska mörkertalet bland människor som mår psykiskt dåligt. Och det är ett brott mot hela samhället, i det långa loppet. För att även om man inte döljer sitt tillstånd så är det kanske inte det första man säger till omvärlden:

Jovars! Jag mår skitdåligt just nu.

Men förutom det så är allt toppen!

Tackar som frågar!

Man har all rätt att behålla sitt känslo- och hälsotillstånd för sig själv. Alla gånger! Men… av erfarenhet vet jag, att helt reflexmässigt försöker de flesta av oss bete sig “som vanligt” framför andra.
Oavsett hur det känns inombords.
Och det KOSTAR. Kära nå´n, vad det kostar! I energi och mental styrka.
Ingen värdering i det. Vilket man än väljer så tjänar det säkert något syfte.
Man vill inte oroa. Man vill undvika den obekväma tystnaden. Man vill inte att det ska vara pinsamt för den andre som inte vet hur man ens ska svara. Hur den ska göra. OM den ska göra något alls? Kanske bäst att inte störa?

Jag vill bara säga att det är så synd att så mycket energi slösas på att behålla en fasad. Medan den energin skulle göra så mycket mer nytta om den lades på att tillfriskna.
Och vet du vad? Du som märker eller får förtroendet att faktiskt få höra att någon i din närhet brottas med depression eller utmattning, eller vad som helst annat, kanske cancer… Du behöver inte fixa något. Du behöver inte lösa problemet. Det du däremot kan göra är att finnas till. Bara finnas kvar. Bara sitta bredvid. Brygga en kopp kaffe kanske…

Kaffe & Kärlek  – det räcker långt!

Så – Vännen – du som kämpar: Fokusera på att bli bättre istället för att mörka hur du egentligen mår.
Jag vet att det är svårt, men nu skiter vi i det!
Jag har tänkt visa dig hur man gör!
Om du inte hört om det än: Jag ska berätta om min utmattning. Nu på onsdag, den 24:e januari, i ABF-huset i Huddinge. Kl. 18.30 till 20.00. Läs mer här och anmäl dig direkt till kasia@zebrazone.se
Sedan håller jag även en kurs. Men vi tar en sak i taget. Det mår vi alla bäst av.
Ha en fortsatt fin söndag! <3
/Kasia

När hjärnan säger Over & Out

Posted on by
Reply

Du vet väl att jag startade ZebraZone efter att jag varit utbränd i över ett år?
Det var våren 2013. Jag skrev under pseudonym och på engelska. Jag skämdes.
Länge.
Jag upplevde att jag kom med dåliga nyheter som ingen ville ta till sig.
Idag drabbar utmattningen rekordmånga. Det är vanligt.
Samtidigt blir det svårare och svårare att få den hjälp som behövs.
Den hjälp som jag själv fått. En riktig rehabilitering.
Jag har pratat med fler som får starka mediciner utskrivna vid första besöket på vårdcentralen, för att kunna fortsätta jobba. Vården hinner inte följa upp patienter som börjar må dåligt. Och många HINNER helt enkelt INTE att bli sjuka. Eller har inte råd.

Tänk om vi skulle FÖREBYGGA??
Istället för att plåstra om folk
och skicka dem tillbaka dit de blev sjuka?

Jag har försökt föra min egen kamp mot olika myndigheter och deras felaktiga, kortsiktiga beslut. Jag har diskuterat med ombud, specialister, jurister och chefer till robot-människor på myndigheter.
Det förändrade ingenting.
Det är en politisk fråga. Människor gör det de blir tillsagda att göra. Utifrån sin budget.

Jo, men vänta. Visst förändrades någonting under dessa samtal. De förstärkte min övertygelse om att det är fel fokus där ute. Och visade att den lilla ork jag har gör ingen nytta i en strid mot jätten.
Så istället för att jobba MOT vill jag jobba FÖR.

Jag har hyrt en lokal i Huddinge (ABF-huset, Kommunalvägen 26) och kommer berätta om min utmattning. Den som jag drabbades av för fem år sedan, och den som jag snuddat vid nu i höstas. Det är gratis. Jag bjuder på min skamexponering.
Den 24:e januari, en onsdag, kl. 18.30 till 20.00.
Varför?

  • Så att du som är utmattad känner dig mindre ensam.
  • Eller så kanske får jag dig att må bättre, för du är klokare än jag varit.
  • Du som anhörig till en utmattad människa kan få höra hur det är från någon annan.

Här kan du se inbjudan till eventet.

Sedan, 31:a januari och 7:e februari, samma klockslag, blir det kurs. Jag delar med mig av det viktigaste som hjälpt mig på vägen tillbaka och som jag använder än idag. Här kan du läsa hur du anmäler dig, mm.

Hoppas vi ses, för att tillsammans göra något FÖR oss själva. Och andra.

God söndag.
/Kasia

Har det lagt sig än?

Posted on by
Reply

Nu har det gått sju dagar av “ditt nya liv”.
Känns 2018 annorlunda än 2017?
Jag håller tummarna för allt det du hoppas på ska hända iår.
***
Själv har jag inte riktigt kommit igång än. Jag smyger in i det nya året. Med små små steg. Bakom det som jag hoppas ska ta form detta år finns det oändligt med reflektion och tankeverksamhet, en sort samlande som har påbörjats för länge länge sedan.
Jag skulle hoppas på att få kalla det mognadsprocess, men i verkligheten är det en lång lång rad av misstag och misslyckade försök.
Gör om, gör rätt.
Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att ingenting händer under en natt.
Man kan få en plötslig impuls, ta ett omedelbart beslut, bestämma ett startdatum.
Som vi ofta gör med nyårslöften. Kul! Toppen! En bra början.
Men utgår du ifrån en dröm och inte din verklighet så bäst att du är antingen jävligt envis eller oerhört ödmjuk. Förbered på att misslyckas, ramla gång på gång, skaka av dig, tänka om och försöka igen.

Jag vill bara be dig att inte slå på dig själv när du ramlar tillbaka i gamla spår. Om du nu valt att förändra dig själv och/eller ditt liv under en nyårsnatt.
Kom istället ihåg att du har två val:
Reflektera varför det är så svårt, försök lära dig från det och börja om på nytt OMEDELBART. Vänta inte till nästa nyår.
Eller förlika dig med tanken att du kanske tagit fel beslut vid fel tidpunkt och av fel anledningar och gå vidare.

Bilden lånad från internet.

 

 

 

 

 

 

Varma söndagshälsningar,
Kasia

Skiten kommer

Posted on by
Reply

Jag har under de senaste åren försökt lite symboliskt att bli av med gammalt skräp innan klockan slår midnatt under nyårsafton.

Samma idag. Hemma hos mina föräldrar. Alla papperskorgar tömda. Återvinningen sorterad.

Men lika mycket symboliskt har jag även fyllt på med toapappersrullar på toaletten. För en sak kan man vara säker: skiten kommer även nästa år. Frågan är inte OM men NÄR. Och när det händer är det bäst att vara förbered.

Så – inatt när du önskar dina kära ett gott nytt år 2018 – önska de snarare styrka och jämnmod än ett problemfritt år. För sådant finns inte.

Den skillnad vi kan göra är inom oss.

Det är det jag önskar dig nu idag, imorgon och varje dag.

Och själv kommer jag sitta vid detta bord med mina kära. Tacksam för det som led mig till just denna stund och denna plats.

Gott nytt år 2018 kära du! ❤️

/K

Vad jag lärt mig idag

Posted on by
Reply

Så.
Var det värt det?
Alltihop: Alla förberedelser. Allt stressande. Allt slit under året, för att ha råd med de rätta klapparna?
För mig har mycket kretsat runt traditioner och förväntningar inför denna jul.
Det började redan vid granen som ingen ville pynta. Först.
Nu är den hur glittrig som helst. Det har bara tagit barnen mer tid än vad jag hade tänkt.

God jul, va?

Sedan blev det en del annat som tog kraften och uppmärksamheten bort från de ju(v)liga traditionerna.
Men några klappar och ett pepparkakshus har det  i alla fall blivit igår.
Jag har knappt lagat någon julmat. Bortsett från en quorn-blobb från frysdisken som jag griljerat med samma smet som övriga familjens julskinka smetades med.
Och så imorse fick vi lite annat att tänka på när köksgardiner började brinna.
Det är inte det att jag är förvånad. Det ÄR nästan en sorts tradition att saker skiter sig för oss runt jul. Men där och då, när det lilla av en sorts dag-struktur som vi skapat genom åren började glida isär… då fanns det bara en sak att göra för mig.
Backa undan och låta allt bli som det blir…
***
Jag har under de senaste åren varit duktig på att sänka kraven och det mår jag bra av. Jag har numera lägre förväntningar på saker och ting och det är toppen. Men jag har banne mig inte förstått hur jag ska vara mer FLEXIBEL och ACCEPTERANDE.

…i spillror men smakar lika gott!

Och jag tror att det var det jag lyckats med idag när jag lämnade slagfältet (köket) och låste in mig i badrummet.
Medan familjen fick fixa klart lunchen var jag upptagen med djupandning och röda strumpbyxor.
Vad fanns det kvar att försöka bevisa? För vem? Och varför?
Vad hade min bild av denna dag med verkligheten att göra?
***
Jag spricker inte när livet trycker på. Jag kan ändra form. Om jag vill.
Om.
Jag.
Vill.

Kan du vissla? Vissla då!

Och det att jag har lyckats idag betyder inte att jag kommer att lyckats med samma sak imorgon.
Men en sak vet jag säkert:
Kan jag en gång – kan jag flera gånger!
Och en sak till vet jag också:
det kommer finnas fler tillfällen att öva.
Det ser livet till all det blir! Får jag hoppas.

 

***
Det var många fler tankar som for genom huvudet i mitt lilla o-renoverade badrum idag.
De får inte plats här.

 

Men om exakt en månad, onsdagen den 24:e januari, kommer jag berätta om fler av mina misslyckanden och uppenbarelser om livet som utbränd.
Live. Under en berättarkväll på ABF i Huddinge. Därefter blir det en kurs.
Mer info kommer inom kort.
Ha nu en fortsatt god jul, ok?
Det tänker jag ha i alla fall.
Vi hörs!
/Kasia

p.s. Är du sugen på att yoga med mig sista gången detta år?
Annandag jul, kl. 11, FitnessWorld i Segeltorp. Länk till eventet finns här.

Att skriva från ärr

Posted on by
2

Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.

Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.

Sora 100%

“I Annas atelier…”

Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.

Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.

 

 

 

Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.

Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…

Eller? Har du en annan erfarenhet?

Att planera inget-görande

Posted on by
1

Skit! Skolan är slut! Jag fick lite ångest måste jag säga. Det är världens största maskineri att få ihop hela familjens sommar med vila och återhämtning, alla sommarprojekt och semesterdagar.
Skolan vill planera sommarbemanningen redan i mars, typ. Duktigt och smart med bra framförhållning! Och det är nog p.g.a. sådana familjer som vår om det skiter sig. Stora-viktiga-företag med stora-viktiga-kunders-supportavtal planerar sommarjourer på timnivå för sommarens alla dagar.  I know, I have been there.
Planering. Planering. Planering. Även om det är en dålig plan så är det iaf något att utgå ifrån, sägs det.
Jag har själv varit väldigt mycket PRO-planering och har jobbat med långa att-göra-listor. För länge sedan.

Med utmattningen blev jag väldigt allergisk mot planering. Man har liksom ändå inga resurser att fördela. Ingen kapacitet, ingen energi att hushålla med. Jag har visst försökt. Det blev lite bittert och skrattretande på samma gång. För det jag strök från mina att göra listor var saker som jag kom på att jag inte behövde göra idag/kunde göra senare/någon annan kunde göra. Så till slut gav jag upp…

Och nu är jag en aspirerande egenföretagare som aldrig blivit friskförklarad, fk bara slutade betala ut min försäkring. Och så fick jag veta att jag har ADHD. Och då är planering, struktur och rutiner ett måste.
Kul. Framför oss har jag en sönderhackad sommar med ledighet blandat med kurser, jobb, underhållningsarbete på landet, besök. Kanske kan vila till hösten…

***
Skojar bara! Vila behövs kontinuerligt. Det går inte att köra slut på sig själv vår, vinter och höst och sedan tro att 3-4 veckor på sommaren ska återställa ballansen i kroppen och huvudet. Det hjälper såklart lite men kroppen håller längre om återhämtningen är en del av vardagen.

Goals with soul 

För de flesta av oss kommer inte detta naturligt. Vi bokar in saker i våra kalendrar, håller dead lines och har koll på olika förfallodatum, och när oljan ska bytas i bilen. Varför blir det då så konstigt att planera in tid till sig själv? Boka en tid för INGET-GÖRANDE.
It´s no brainer:
Vi identifieras med och definieras av det vi gör. Det tror vi iaf. Och gör man inget så är man inget. Eller?

Sug på den vet jag!

 
Fortsättning följer. Trevlig söndag!

<3