Precis som du väljer vad du ska ha på dig på morgonen så kan du välja vad du tar med dig ut till världen. Hur du själva upplever dagen som kommer.
Vad har du på dig idag, min vän?
Den lilla svarta elaka klänningen eller skrattkjolen?
Hathatten eller bitterbrallan?
Tårtunikan eller kärlekskostymen?
Fånigaflugan eller sorgslipsen?
Eller så kanske vandrar du idag i taskigatights eller glädjegaloscherna???
Själv sitter jag förkyld hemma i en one-piece-of-mind. With a dog.
/Kasia
I december 2014 skrev jag nedan lista.
Den kan mycket väl fungera som en Alla Kvinnors Dag – hälsning (från helvetet)
Vi lever i en #extaallt tid.
Vi lever i en #plusmeny verklighet.
Vi är ett #tatrebetalaförtvå samhälle.
Man blir glad när folk deklarerar #shopstop och att de slutat flyga, för miljön.
Jag kan inte sluta tänka på vår inre miljö. Den är också i fara.
Överbelamrad.
Överbelastad.
Utrotningshotad.
Jag älskar Marie Kondo.
Hon knackar på dörren till det inre.
Visar tydligt att överflöd av allt påverkar hur vi mår.
Och att man blir lättare i själen när man gör sig av med saker.
Jag ser även fram emot att läsa en svensk bok av Margareta Magnusson: Döstädning – ingen sorglig historia. Också.
Själv – även utan boken, och knappt 40 år gammal – har jag börjat döstäda.
Nu i helgen har jag varit på loppis och lyckats sälja flera saker som på olika sätt varit känslomässigt belastande för mig.
Det var faktiskt så att JUST dessa saker blev sålda och så gott som allt övrigt blev kvar.
Underligt.
Det högg till i hjärtat.
Varje gång.
Jag var på gränsen att ångra mig.
Varje gång.
– Det är inte till salu, förresten!!
Men jag höll ut. Och jag är inte mindre hel utan dessa saker.
Tvärtom.
Vi behöver sannerligen #mindre av allt.
Samhället skulle må bättre om vi införde en #minusmeny istället.
För vi behöver #ingenting som vi inte redan har.
Med önskan om en upplyftande vecka.
/Kasia
Anna Linder.
Aldrig träffat människan.
Men hon har många gånger överraskat mig med sin generositet.
Hon har gjort en bok (jag vet, det kallas att ge ut en bok, men att GÖRA en bok tycker jag känns mer på riktigt).
Boken samlar berättelser skrivna av många kvinnliga författare och livsåskådare.
Den handlar om känslor. Eller – om hur det känns att KÄNNA.
Själv har jag skrivit ett avsnitt om Sårbarhet – Vulnerability.
Idag ramlade boken i min brevlåda. Vackert inslagen och med ett tack-kort.
The Book of Emotions
Men det är jag som ska tacka vill jag säga. För idéen, generositeten och allt jobb bakom denna vackra sak.
Or – how it feels to feel
Om du vill ha ett eget exemplar så går det att surfa in på Amazon och beställa. Boken är skriven på engelska och kan vara en meningsfull julklapp kanske?
För ungefär ett dygn sedan har en ung människa blivit skjuten ca 300 meter från där jag bor. Vid staketet av en skola där min son spenderar större delar av sin vardag.
Mitt emot ingången till platsen där jag undervisar yoga och där jag stått och jobbat i perioder, låst bakdörren och larmat ensam under mörka vinternätter.
Redan vid sjutiden imorse var jag där på väg till yogan, på darrande ben, helt omskakad, skör.
Och på plats fanns det… ingenting.
Ingenting
Ingen avspärrning. Inga poliser.
Inga tecken på att en människa fick dödliga skador på denna plats bara några timmar tidigare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig.
Vad som helst. Men inte INGENTING.
I något hus är det en stol som står tom.
En tragedi utspelar sig.
Är det någon som kunde förebygga detta?
Hur ska vi se till att det inte händer igen?
Hur ska vi våga gå utanför dörren och känna oss trygga här igen?
/K
Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.
LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?
Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?
Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.
Sitt inte här ensam och tryck.
Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.
Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.
God söndag <3
/Kasia
När vet man att man befinner sig mitt i en FÖRÄNDRINGSPROCESS? Att något håller på att hända?
För dig kanske är det när du märker den blygsamma tanken: “Nu har jag fått nog. Nästa år är det någon annan som får fixa presenter till fröknarna!”.
Eller när du kommer på den befriande idéen att din tonåring kan komma hem själv med bussen nästa gång. För du är en lika älskvärd förälder även när du sätter dig själv i främsta rum ibland och slutar erbjuda gratis färdtjänst.
Du kanske behöver ta flera bilturer och slå in några fler paket innan tanken blir handling. Men så fort du kommer på att du kanske (kanske!) skulle vilja göra något annorlunda, för sin egen skull, när stenen är i rullning – låt den rulla – titta på hur den kommer längre och längre ifrån dig. Och njut av känslan av lätthet. För du behöver inte bära hela jävla världen på dina egna axlar.
Här märks det under perioder då jag har flera oavslutade blogginlägg samtidigt. Jag kan inte bli färdig med någon av dem för jag har helt enkelt inte tänkt klart på saken. Eller känner att det som jag trodde på innan inte längre är sant. Eller för att jag hade fel från början.
Och då blir jag tyst.
Man skriver ju inte från sina sår.
Så jag väntar tills saker faller på plats. Eller förlorar betydelse.
Hur som.
Det blir väldigt ensamt.
Väldigt få får vara med.
Inte för att det är något speciellt. (Jo! Nu ljuger jag! Visst är det speciellt och stort när ytterligare lager av intorkad skit skrapas bort.)
Men det är besvärande. Det är tungt. Och det är inte särskilt vackert.
Det blir bra.
Så här sitter jag…
Mitt i en process som jag tycker är ytterst jobbig att prata om. Det är tungt och det luktar skit!
(Nu ljuger jag igen, det luktar jättegott! Fuktigt gräs och söt överblommad syren efter en efterlängtad kvällsregnskur och lite utlösande åska!)
Det KÄNNS rent och fräscht. Jag kan andas.
Det blir bra.
Allt löser sig.
Vi är alla på väg till någon-BÄTTRE-stans.
Vi hörs.
/Kasia
‘Så…
Du vet. Dessa människor som är… liksom, …snälla mot sig själva?
Så EGO alltså!
Det är nästan lite provocerande.
De som rör på sig precis lagom-mycket varje dag och tom hoppar träningen ibland bara för att de känner sig LITE RISIGA.
De som typ dricker green juice varje dag. Utan att lägga ut det på insta!
Visst är det skumt!?
Och det värsta är att ha en sådan människa som kollega.
Hen går ALLTID hem i tid och lämnar ALLTID datorn på kontoret. Som om hen var för bra för att göra något extra jobb hemma på kvällen. När barnen somnat. Och så blir det förstås inget gjort när en sådan VAB-ar heller. Fast man kan ju svara på några mail när ens barn stupar i soffan av feber eller har kräkts färdigt, liksom.
Så gör jag iaf. För att man måste ta sitt ansvar. Ställa upp.
Själv stannar jag ALDRIG hemma bara för att jag har lite feber. Jag sätter mig lik förbannat på tunnelbanan och tar mig till jobbet. Och det är ingen som någonsin tackat mig för det…
…VAD KONSTIGT.’
Jag skrev just detta och ville vara lite rolig.
Sen kom jag på att jag själv kunde säga något liknande för 7-8 år sedan.
Med övertygelse.
Innan jag gick in i väggen.(It takes one to knowone, aint?)
bilden lånad från internet
Förr trodde jag att man kan ANTINGEN vara snäll mot andra ELLER så är man en självupptagen EGO. Det tog ett tag innan jag fattade att man kan vara snäll mot andra bara genom att vara snäll mot sig själv. Annars håller man inte i längden och till slut blir inte till någon nytta alls. Tvärtom!
Det är ambitiösa, engagerade människor, do-ers som brinner för det de gör som bränner ut sig.
– Det var det första jag hörde i samband med min egen utmattning. Blev lite glad. Fick en liten klapp på axeln, en liten bekräftelse även där.
Men om jag skulle få skriva min egen definition idag:
Det är prestationsbaserad självkänsla som får människor att gå in i väggen. Och avsaknad av självmedkänsla.
Det har jag accepterat nu. Jag har tagit till mig detta mentalt och försöker att inte vara bitter eller besviken.
Jag duger som jag är. Jag vet. MEN jag faller in i mina egna fällor flera gånger om dagen, varje dag. Jag tappar bort mig konstant. Men försöker igen. Och igen. Och igen.
Nyckeln ligger i närvaron. I det medvetna andetaget. I att mjukt och varsamt försöka igen och igen.
Kom igen!
Vi ger oss inte. Vi försöker igen.
Och igen.
Och igen.
God söndag på dig <3
/Kasia
Jag har mediterat sedan 2011. Jag började samma dag som jag gick på mitt livs första kuratorsamtal. I samband med utmattningen. Hon sa att man kunde meditera i grupp. Så jag gick hem och googlade fram en kurs som skulle börja samma kväll. Jag fick plats. Jag smög in utan att prata med någon, och smög ut likaså. Vecka efter vecka. Och så åkte jag iväg för att få meditera mera, längre, utan störningsmoment, under långhelger. Flera gånger därefter.
Efter ett tag volonterade jag som vego – kock på dessa retreat. Jag blev helt enkelt
Den Mediterande Kocken.
Jag fick idéen om att kunna utöva medveten närvaro – mindfulness i det vardagliga – som t.ex. matlagning.
Under åren har jag även fått prova att meditera på stressrehabiliteringen och nu senast på en gruppbehandling för vuxna med ADHD. Jag har varit nyfiken. Gått på kurser, föreläsningar, läst om det. Det som kallas hjärnplasticitet. Forskningen som tyder på att det finns sätt att påverka hjärnans strukturer.
Och så tittade jag just på en kort interview med Åsa NIlsonne på TV4play. Från 2008.
Och jag blev förbannad – mediterar tydligen för lite! D´aaaa!
Det var redan då, för 10 år sedan, som det började pratas om hur meditation kan påverka hippocampus, en del av hjärnan som har t.ex. med vårt minne att göra, och pannlober som påverkar vår analysförmåga samt känsloreglering. Jag kollar inte på tv så jag har missat detta 😉 Men hur är det (banne mig!) möjligt att läkare fortfarande förskriver medicin vid första kontakt med patienter med stressymtom istället för att introducera meditation och medveten närvaro???
Det är ju gratis. Har inga biverkningar. Och det ger snabba resultat. Alltså!!
Jag behöver lugna ner mig. Uppenbarligen.
Om två dagar går jag in i tyst retreat i 10 dagar. Jag har längtat länge. I höstas kändes behovet akut och jag fick plats nu…
Ingen kontakt med omvärlden.
Tystnad.
Ja tack.
Vi får se hur världen ser ut när jag kommer tillbaka.
Den är ju det den alltid varit. Det är perceptionen som skiftar. Jag vet. Nyfiken ändå.
På återseende.
/Kasia
Nu har det gått sju dagar av “ditt nya liv”.
Känns 2018 annorlunda än 2017?
Jag håller tummarna för allt det du hoppas på ska hända iår.
***
Själv har jag inte riktigt kommit igång än. Jag smyger in i det nya året. Med små små steg. Bakom det som jag hoppas ska ta form detta år finns det oändligt med reflektion och tankeverksamhet, en sort samlande som har påbörjats för länge länge sedan.
Jag skulle hoppas på att få kalla det mognadsprocess, men i verkligheten är det en lång lång rad av misstag och misslyckade försök.
Gör om, gör rätt.
Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att ingenting händer under en natt.
Man kan få en plötslig impuls, ta ett omedelbart beslut, bestämma ett startdatum.
Som vi ofta gör med nyårslöften. Kul! Toppen! En bra början.
Men utgår du ifrån en dröm och inte din verklighet så bäst att du är antingen jävligt envis eller oerhört ödmjuk. Förbered på att misslyckas, ramla gång på gång, skaka av dig, tänka om och försöka igen.
Jag vill bara be dig att inte slå på dig själv när du ramlar tillbaka i gamla spår. Om du nu valt att förändra dig själv och/eller ditt liv under en nyårsnatt.
Kom istället ihåg att du har två val:
Reflektera varför det är så svårt, försök lära dig från det och börja om på nytt OMEDELBART. Vänta inte till nästa nyår.
Eller förlika dig med tanken att du kanske tagit fel beslut vid fel tidpunkt och av fel anledningar och gå vidare.
Bilden lånad från internet.
Varma söndagshälsningar,
Kasia