det mänskliga handlandet

På engelska kallas det för human agency och jag gillar detta uttryck bättre för den innefattar att vi har precis det – agency – capacity of individuals to have the power and resources to fulfill their potential (Wikipedia) – “kapacitet och resurser att uppfylla vår mänskliga potential.”

När jag gick på en av mina första föreläsningarna om modern buddhism för många år sedan och hörde läraren prata om hur vi människor handlar, trodde jag först att hon menade mina köpvanor.
Det handlade såklart om våra HANDLINGAR.

To do or not to do? – Alltså att göra, eller att skita i att göra – det är frågan.

Så jag tolkar det lite såhär: Jag har fått kapacitet och VISDOM att välja – jag kan göra eller låter bli att göra de saker som stödjer mig i mitt mänskliga liv. Och när visdomen sviker så har vi människor en fantastisk gåva – resilience – ännu ett svåröversatt ord – en förmåga att återhämta oss och förhoppningsvis även utvecklas av våra motgångar. Vi är elastiska – vi böjer oss innan vi brister.

Känner du i ljumskarna att du ändå håller på att gå i splitt såhär innan påsken. Helt ouppvärmd. Så kanske kan det vara klokt att komma tillbaka till den tanken – att vi har alltid ett val* att sluta göra saker för att inte behöva brista.

*Jag vet. Det känns inte alltid så att du har ett val eller kraft att ta ett mindre populärt beslut. Det är en muskel man kan träna upp. Jag berättar gärna mer om hur.

handla eller icke handla

Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.

Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.

Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.

Nä.
Bara att skriva.

Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.

Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.