Grubblar över en sak:
Att vara nöjd med det som är…
Att acceptera verkligheten…
Andra människor och deras beteende…

Kan det övergå till konformism och/eller apati?

Jag låter dig vara och du låter mig vara.
Vi lever bredvid varandra.
Utan krav och önskemål om MER.

Jag VET att bilden är så mycket mer nyanserad än vad jag beskriver.
Jag VET att såhär blir det när hjärnan tar över.
Ändå kan jag inte sluta undra.
Ändå kan jag inte bestämma en gång för alla, att JA, SÅHÄR är det. Nu kan du vila i det. Detta är sant. På riktigt.

Nu går jag och letar svar i skogen…
God helg!