Jag skiter i det!

Hur mycket ska man stå ut med här i livet? Hur länge ska man försöka att inte ge upp?
Det beror på vad det gäller, eller hur?
Men uttrycket “det som inte bryter ner dig gör dig starkare” har nog dragits lite för långt hos många och används lite (jag menar mycket!) för ofta.
Tänk om vi skulle byta ut det mot “jag skiter i det!”?

Jag behöver inte lösa alla världens problem, engagera mig i allt, finnas till för alla jämt.
Man kan, om man vill. Världen är full av vardagshjältar och martyrer som knarkar på bekräftelse. Det är fint, helt underbart, att vara engagerad och berörd, att försöka ännu en gång, att ge nya chanser. Visa att man är stark och ger sig inte. Det känns liksom bra i kroppen, eller hur?
Tills det faktiskt inte gör det längre.

Det är som med muskler: har man kört för hårt träning så bryts musklerna ner istället för att växa. Så du blir banne mig inte starkare av att ligga på din maxgräns hela tiden! Jag ser inte det längre som hjältemod att inte ta hand om sig själv i första hand.

Med detta vill jag absolut inte säga att det är fel att engagera sig och gå all in i saker i livet. Det finns tillfällen där all in är det enda som duger. Men det får inte bli ens vardag. Och lever du så så skulle jag föreslå att det är dags att titta närmare på dina val i livet. Och dina intentioner?

  • Det kanske finns mönster hos dig som leder till att du tar på dig för mycket? Konstant? På alla plan? På jobbet, hemma? I relationer?
  • Du kanske försöker leva någon annans liv åt dem? (Skulle de möjligen kunna må bra av att ha mer eget ansvar?)
  • Du kanske har förlikat dig med att du alltid står sist på tur?
  • Du kanske försöker distrahera dig med andras problem från saker som du bör ta tag i i ditt eget liv?

Man kan bara komma fram till nya insikter när man stannar upp och tittar närmare på saker. Reflekterar: Vad är viktigast? Hur ska jag skilja guldkorn från skit. Och det svåraste: Hur undviker jag guldpläterad skit?

Kom ihåg, ingen kommer tacka dig när du kört slut på dig själv. Du bär ditt eget ansvar för dig själv. Låt andra bära deras. Välj med omsorg.

Love,
/Kasia

Honour the Dead by living

So it happened again. Heartless violence among innocent people. After gas attacks in Syria last Tuesday, a maniac drove into crowds on the most busy street of Stockholm yesterday afternoon (Friday).
Overload of feelings: Fear. Injustice. Maybe hatred. Powerlessness. Bottomless sadness.
I felt all of them in a suffocating mixture as I was reading the news and keeping it together in front of my child.
To feel is a human condition.
Let´s never stop feeling.
But let´s never stop thinking clear either. Us drowning in feelings and worrying will not bring anyone their life back.

To best way to honour the Dead and the Injured is by living.

It is hard to feel safe in places where blood was shed, and when it so obviously could have been ours.
Safety is no longer a matter of external conditions. You can get sick living most healthy life, hit by a car where there should not be cars, shot having a dinner in a fancy restaurant… We have seen it all.
Feelings of SAFETY, TRUST AND MEANING is something we need to learn to develop and nourish within our inner selves.
How?
By living the shit out of every single day!
By doing meaningful things with our precious time on this planet.
By humbly embracing the thought that we are all very, very freakin´ mortal.

This sounds like cliché to you? Than wake up! Read the news!
Any of us may freakin´ die before the Sun rises again. Today and any other day. In any corner of the world. But please, please, do not get all emotional about it. This has been true for every single one of us. At all times.

Fear will never make us live the lives we are meant to live. So please, be thankful that you are still around. And live TODAY in stead of trying to create illusions of safety and control.

Over and out to celebrate life and eat a freshly baked cookie.

Vegan oat cookies to celebrate life

<3

Bränn bara inte ut dig när du eldar i trädgården!

Wow! Våren är här! Så mysigt! Det är inte bara inne som man ska prestera, nu är det också ute. Grannarna klädda i arbetskläder springer fram och tillbaka med diverse redskap utanför mitt fönster. Eller jagar sina barn på mini-cyklar. Jag fick vara jättenoga med hur jag reagerade på detta under dagen när jag stod i köket och lekte med mat. Har tidigare i livet dömt mig själv till en total odugling pga. att jag inte hade ork att ta mig an stora ute-projekt under helgerna.
Och nu har jag börjat förstå att det fanns flera helt giltiga anledningar till detta:
* att jag har slitit så in i helsike på jobbet under långa perioder och verkligen verkligen behövd återhämta mig under helgerna.
* att jag inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete och jag vet inte hur man gör en massa trädgårdssaker. Jag står hellre och gör en vegansk “cheddar-ost” sås på sötpotatis än klipper buskar.
* att jobba med kroppen, kratta, kliva ved, det är en annan sak. Det kan jag göra. Det är också sysslor som har en början och ett slut. Man ser hur långt man har kommit under tiden. Det är rogivande. Allt det andra som jag inte har koll på… det stressar mig och då undviker jag det så mkt jag kan.

Visst, det är ett jättefint sätt att spendera tid med familjen ute, nere på knäna i den fuktiga jorden. Man kan känna sig nyttig också, och det vill man ju, eller hur?!

Jag hoppas du förstår att jag är ironisk. Allt det där pulande i trädgården passar inte alla. Och även om det passar dig men du inget orkar. It is fine too! Bränn bara inte ut dig för påskliljornas skull. Gör det du tycker är roligt nu när det äntligen blivit lite varmt och soligt. Gör det du har längtat efter under den hela långa vintern. Arbetet, det kommer vänta på dig. Den saken är klar.
Du hinner. Eller inte. Och om världen går under eller om jag får stroke imorgon då har jag hellre yogat idag ute på altanen, eller läst, än att jag tvingat mig till saker som gör mig förtvivlad.

Söndagsfrukost <3

Bokläsning i solstolen <3

Tack för mig!
Ha en fin kväll och spara energi för imorgon är det en ny vecka och det ska man också orka med. Inte sant?

Puss!

/Kasia