LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia

Följ ZebraZone via e-mail

Dina uppgifter stannar hos mig! <3

2 thoughts on “LEV eller DÖ – beslutet är ditt

  1. Att komma till insikt om sitt sanna jag tar tid i bland måste man gå igenom svårigheter och hamna i träsket. Men varför måste inte alla hamna där?! Varför just du eller jag eller någon annan vi känner eller har läst om??? Senast idag läste jag att det är oftast starka, välutbildade och empatiska människor som råkar ut för utmattning. Det ligger mycket sanning i det. För mig personligen föll det sig helt naturligt att under flera långa år ha en livsstil där jag hade huvudrollen men inte fick någon Oscar för det. Jag var motorn och driftkraften, både hemma och i yrkeslivet. Någonstans tyckte jag om det för att jag inte visste att man kan göra på något annat sätt. Uppvaknandet kom när mina inre resurser började sina och jag fick en stark dödslängtan. Att slippa ifrån allt och alla och bara försvinna för alltid. Vägen tillbaka kändes som en riktig Golgota. Jag är en annan kvinna nu. Kram

    • …Jag visste inte att man kan göra på något annat sätt… Känner igen mig. Tycker att det är så synd. För jag vet att det finns tusentals andra kvinnor som inte vet det heller. De kommer hamna på samma ställe som vi. Och alla kommer inte kunna ta sig upp. puss

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *