Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.

Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.

Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.

Nä.
Bara att skriva.

Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.

Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.