Det är inte lätt att göra ingenting.
Lika utmanande för oss människor som att sluta tänka, eller blinka, eller producera saliv.
Min hund har inte det mista svårt att göra ingenting. Min hund är supernöjd när hon ligger i mitt knä och susar lugnt medans jag skriver detta.
Men gör hon verkligen ingenting?
Jo. Hon värmer mig, lugnar ner mitt nervsystem och viktigast av allt laddar hon för att kunna skälla ut grannens tik imorgon bitti. Gärna innan kl. 7.
På samma sätt skapar i n g e t g ö r a n d e utrymme för återhämtning hos oss människor.
Det finns alltså en gigantisk skillnad mellan att inte göra något och att göra ingenting.
Att göra ingenting är en aktiv handling. En kärlekshandling. Mot sig själv och sin omgivning.
För mig har det länge handlat om att berättiga min existens genom att göra saker.
Och det har i mina ögon varit okultiverat och tråkigt att inte ha något inplanerat hela tiden.
Det krävde mycket disciplin och självbehärskning för att sakta sakta låta bli att göra saker. I en värld där man uppmanas att sätta mätbara mål för att kunna utvärdera resultat och framgång.

Då var jag tvungen att definiera om vad framgång betyder för mig för att inte känna mig värdelös.
Idag, när corona härjar och människor känner sig rastlösa och instängda har jag skitmycket glädje av att jag kan på riktigt ROA mig med att göra ingenting.
Sitta i soffan med hund i knät, titta ut genom fönstret och vänta på att det ska bli mörk så att jag kan gå och lägga mig.
God natt. <3
/K