Pressen är stor när man inte skrivit på länge. När pauserna är långa.
Jag är helt enkelt inne i en kämpig period. Eller turbulent. Fast på utsidan ser det ut som att det inte händer något.
Väntan är outhärdlig.
Att vara beroende av andras vilja eller ovilja kostar på. Tålamodet tar slut.
Ha lite is i magen – säger folk. Njut av tiden.
Men isen har smält för länge sedan.
Och lämnat en kall, blöt fläck på kudden.

LET GO.
Ja. Släpp taget du!
Men låter inte det lite som att man GER UPP?

Hur vet jag skillnaden?
När ska jag STÅ UT med obehaget?
Vänta in Universum (och med Universum menar jag en och annan statlig MYNDIGHET).
Och när vet jag att det är dags att LÄMNA?
Att byta fokus.
Dra åt helvete med mina förhoppningar och idéer?
Börja gräva någon-annan-stans?

Så. Det är det jag går och tänker på.
Och straffar mig själv med icke-skrivande. I månader.
För det har jag bestämt. Att jag inte ska skriva från sår som blöder.
Det ska få läka först.
Men du läker när du skriver! Pucko!!!
Älskade Pucko.

Sitt inte här ensam och tryck.

Min Son frågade häromdagen vad min bästa vän hette.
Jag frös till. Det stack lite i hjärtat.
Och jag fick säga: JAG VET INTE.
För mina bästa vänner från förr har jag slutat ringa. De bor i andra länder och har nog med sitt.

Jag har jättemånga fina människor i mitt liv idag.
Ni vet vilka ni är.
Jag ser alla era vackra ansikten när jag blundar.
Skrattande ansikten, sorgsna leenden, tårfyllda ögon. Allt ryms.
Jag räknar med er visdom.

God söndag <3
/Kasia