Skit vad jag saknat att skriva.
Att skriva är glädje för mig.
Jag blir lugn av det. Jag hinner strukturera mina tankar. Det hjälper mig att förstå vad jag känner. Det ger mig tid och utrymme för att minnas vad som är viktigt.
Ändå fick jag plocka bort bloggskrivande från agendan ett tag.
Det finns ett uttryck och en regel som säger att man inte ska skriva från öppna sår. Det är först när det bildas ett ärr som man kan berätta om saker, öppna upp för samtal.
Under läkningen ska man skydda såret från smuts och stöttar.
Så det är nog det jag har gjort. Utan att tänka på det. Utan att ta något medvetet beslut. Jag har slutat skriva och har istället tagit mig an mina gamla sår som tydligen inte fått läka rätt. Eller tillräckligt länge.
“I Annas atelier…”
Är det klart nu då? Vetefan!
Men jag var tvungen att ge efter längtan. Längtan efter att se saker från nytt, större perspektiv igen. Längtan till en tom, vit sida som ska fyllas med mening. Och bort ifrån min egen navel- och sår- skåderi.
Det har hänt mycket sedan sist.
Jag fick göra om läxan. Och smaka på hur det blir när man slarvar igenom stora grejer. Och fick öva mig mycket i ödmjukhet.
Viktigaste lärdom nr 1: Uppmärksamma när du tänker “det där kan inte vara så farligt” när något känns fel igen och igen.
Viktigaste lärdom nr 2: Det är det som kommer bita dig i röven när du står där, finklädd och nyputsad för att hämta första priset i “jag har koll på läget”- tävlingen.
Då är det bara att backa undan, ner i ett hörn, och ödmjukt börja om…
Eller? Har du en annan erfarenhet?
Hej Kasia, jag har saknat dina inlägg men själv har varit för upptagen med mitt för att djupare reflektera över bristen på dina kloka och personliga tankar.
Våra ouppklarade problem hinner alltid ikapp oss och ofta krossar vår så mödosamt återuppbyggd vardag. Jag har vant mig vid det. Det är liksom jag och mitt liv. Vissa problem som jag skulle vilja lösa och gå vidare, då menar jag trasiga relationer tex., ligger kvar hos någon annan, någon annan äger problemet och vägrar släppa det för att ha kontrollen över mig eller för att straffa mig. Men i verkligheten jag har redan släppt det men skuggan ligger kvar.
Livet förändras och ger mig nya perspektiv och nya dimensioner. Att jag aldrig får lugn och ro, alltid måste lära mig något nytt, alltid nya människor och nya utmaningar. Ja, det kan kännas utvecklande och tom spännande men när ska jag landa och bara njuta av tillvaron? Eller jag kanske redan gör det utan att jag är medveten om att jag njuter och upplever livet med alla sinnen??? Kram 🙂
Marylko, av det lilla jag ser så tror jag att du är en av de få människor jag haft glädjen att träffa, som verkligen tar vara på varje dag och varje glimt av glädje som uppenbarar sig i det vardagliga. You go girl! <3
Jag skriver mer om det andra på bloggen 🙂