Jag har alltid känt mig som en mes.
Jag gråter mycket.
Jag tror på allt och alla.
Och så är jag också rädd för massa saker.

På senaste kände jag också att min son som är tretton behöver lite mer pappa-tid. Att han är lite less på mig och mitt tjat.
Lägg undan mobilen!
Kom och ät med oss.
Använda ansiktsskrubb! Och allt däremellan.

Men igår när vi skulle lägga oss, så säger han plötsligt.
‘Flera borde vara som du mamma’.
Tack. Det var allt jag behövde. <3