Känner mig väldigt oförskämd och tacksam idag.
Mer än de flesta andra dagarna.
Jag vaknade till en vit, mjuk, snötäckt landskap utanför fönstret.
Innan jag ens hunnit göra min första kopp kaffe härjade det en gigantisk plog utanför mitt fönster. Även om föraren knäckte ett par buskar, så är jag tacksam för det.

Med en rykande kopp kaffe i handen kunde jag titta på en av grannarna som slet med att göra en gång till sophuset. Åt oss alla. Medan en här hemma borstat av den värsta snön på våran egen trappa.

Och så frukosten. En “enkel” gröt med chia, krossat linfrö, solros, pumpakärnor, valnötter, hampaprotein och kanel, och dadelströ, och havremjölk och tärnat äpple! Allt fanns hemma. Tack.

När solen kikade fram tog jag en sjyst promenad. Först pulsera i snön, prata med en kompis. Sen långsamma steg till bra musik. Hejat på några grannar som kämpat med snöskottning.

Hemma igen blev det en snabbsoppa. På det som redan fanns hemma:
rödlök, vitlök, morot, blomkål, broccoli, grön paprika, tomat, majs, gröna ärtor, vaxbönor, böngroddar och fullkornspasta. Tackar som fan för det.

Och nu har elen gått här hemma. Skit-tacksam att jag hunnit ladda datorn, göra fika och att tvättmaskinen hunnit bli klar innan avbrottet.
Tyst, halvmörkt och mysigt här hemma. Blygsamt fågelkvitter utanför. Mina pojkar på väg hem.

Det är mycket som är tufft, jobbigt, tröttsamt, eländigt, upprörande runt omkring oss alla. Det kommer fortsätta vara så. Antar det iaf.
Så jag väljer tacksamhet för det som är bra och fint idag. I denna stund.
Man vet aldrig hur länge det varar.

/Kasia