Såhär är det.
Jag har fått en adhd diagnos i vuxenåldern.
Varför så sent?
För att med 1) min energi och 2) rädslan att göra fel har jag kunnat kompensera för det som varit svårt hela uppväxten.
Det kan även vara så att när livet blivit extra utmanande med bonusbarn med egna diagnoser, ansvarsfullt jobb där jag inte kunnat sätta gränser etc. så har mina strategier sedan tidigare inte riktigt räckt till.

Broken window

I och med utmattningen – som var bara en tidsfråga ser jag nu – har jag förlorat både energin men även rädslan att göra fel.

Så nu lär jag mig på nytt, sedan över ett år tillbaka, att återfå kontrollen över min energi.
Och till det – säger kloka arbetsterapeuter och psykologer – behövs det planering.

Så min plan är…
att skapa plan…
på hur jag ska lyckas…
att börja planera tid…
så att jag får tid att planera min vardag.

Så jag skulle ha planerat ALLA AKTIVITETER för denna vecka i förväg – i söndags.
(Det är tisdag idag!)
Men eftersom den planerade planeringstiden gick åt till något annat så hann jag ju inte…

Så jag försöker igen:

1. Jag kollar snabbt på insta.
2. Där kommer jag på att jag skulle svara på sms/lunchinbjudan…
3. För att göra det går jag till datorn för att kolla sl-appen.
4. Då kommer kalendern upp och jag kommer på att jag skulle skriva ner att jag ska planera. 5. Och då kommer jag på att jag måste ju planera en kurs också.
6. När jag försöker planerar planeringstiden för det kommer jag på att jag ska ha besök på eftermiddagen idag. Men jag minns inte exakta tiden.
7. Så jag tar upp mobilen för att kolla på meddelandet från den som ska komma…
8. Och då ser jag lunch sms-et jag skulle svara på från första början…
9. Kommer på att jag kom av mig i min planering…
(10. Bestämmer att jag kan lika gärna återgå till insta igen då!)

-nä! Så var det inte!
Punkt 10 är faktiskt påhittad!
Men alla andra är tyvärr helt sant.

Gissa hur det känns i huvudet efter en sådan “resa”.
Gissa hur det påverkar självkänslan…

/K