No deprivation, please!

Det är något magiskt i att få börja på nytt. På en ny kula. Ett oskrivet blad.
Att få börja ett alldeles nytt år. Oförstört, rent, fri från gamla synder.
Det ska ändras kostvanor, det ska motioneras mera, läsas mera och hinnas med ännu mer saker.
2017 bör vara lätt att göra till ett bra år, eller iaf bättre än 2016. För 2016 var ju lite sådär. Inte sant?
Näää, 2016 gav dig och mig det vi behövde för att kunna snickra ihop en bra bas för vårt 2017. Så säg tack och blicka framåt!
Och både du och jag vet att inget blir annorlunda efter 12-slaget imorgon. Det blir samma gamla vi. Och förstå mig rätt: vi är alla skapta till att göra underverk, glänsa och glittra, utföra stordåd varje dag. För oss själva och för hela mänskligheten. Men det har inget med en alldeles ny almanacka att göra.
Pressen blir plötsligt så jäkla stor när alla tomma sidor ska fyllas med hjälteinsatser och being better version of myself-bevis. Sådär DIREKT. Helst redan på nyårsdagen. Och alla vet vi att januari ÄR den tunna månaden. Skitmånaden. Kalla och mörka och ändå ska alla jävlar köpa sallad (helst utan dressing, för jag lagt på mig under julen!) till lunch fösta dagen de är tillbaka på jobbet.
Fortsätt gosa istället, vet jag! Fortsätt vara snäll mot dig. Det är bara i den atmosfären som man kan lyckas utföra stordåd. Som att överleva till den 25 i januari.
Deal?

Ge inte upp dina drömmar och mål. Ha dem! Please! Men låt dem bli sådana som varar längre än till kl 11.35 den andra januari.
Dvs. REA-LIS-TIS-KA och snälla, så du slipper känna dig som en nolla år 2017.

What is hiding down the road?

What is hiding down the road?

Det är det jag önskar dig med hela mitt hjärta <3
/Kasia

Änglavakt

Kära vänner, julafton har passerat, juldagen lider mot sitt slut. Imorgon kommer vi börja sukta efter något italienskt kanske, pad thai eller falafel. Underligt hur snabbt man kan bli trött på julmaten.
Hoppas vi aldrig blir trötta på varandra. Och på ljuset.

Må vi allla ha änglavakt över oss varje dag.
God fortsättning! <3

/Kasia

Änglavakt

Änglavakt

Det finns inget som man inte kan göra värre…

…har jag fått lära mig idag.
Här följer en skräckstory som jag varit med om idag, som lärde mig om mänsklig godhet, vänskap och min egen styrka.
Jag jobbade hemma idag större delar av dagen och skulle precis iväg med bilen strax efter kl. 14. Sextio meter utanför garaget, ute på bilvägen förstod jag att jag hade punka på bilen så jag körde åt sidan och ställde mig på gångvägen. M svarade inte i telefonen så jag ringde vår vän. Snällaste människa som mitt i arbetsdagen drog iväg från stan för att hjälpa mig. Reservdäcket visade sig inte passa på något vis så jag gick tillbax till garaget och rullade fram ett sommardäck tillfälligt. Skönt att det var så nära hemma! Va?! Jag var tom glad att jag lärt mig hur en domkraft funkar och hur enkelt det är att byta däck.
Och så var det precis dags att hämta på skolan. Vännen åkte hem och jag droppade in på bilverkstaden som ligger i Segeltorps-rondellen och bad de kolla på mitt platta däck. Därifrån är det ju en stenkast till skolan så jag svängde in försiktigt för jag tyckte att det liksom ryckte i ratten lite.
En stund senare, PÅ VÄGEN HEM, I RONDELLEN, NÄR JAG SKA PRECIS BLINKA UT TILL VÅR GATA LOSSNAR MITT SOMMARDÄCK!!!  Jag ser gnistor, sedan ett däck som rullar ut mot mitten av rondellen. Trots det har jag vakenhet nog att glida med bilen åt sidan fast jag hör hur det skrapar och rispar mot underlaget. Klockan är 16.30 rusningstid i förorten, billysen förblindar, händerna skakar. Jag försöker fatta vad som hände, varför, och hur jag ska ta mig därifrån snabbast möjligt. Har min son i bilen. Stoppar trafiken och går ut på vägen för att plocka bort hindret – mitt vilsna däck. En tanke slår mig: mina bultar rullar runt hela j****la Segeltorpscentrum. So what!
Min modiga pojke går hem själv fast hans mamma just plogat asfalt med plåt. Jag ringer M, får ett nummer, 2 minuter senare är assistansen på väg.  Tacksam, tacksam. Nu är jag mer tacksam än rädd. Flera bilar har hunnit stanna och erbjudit hjälp. Jag ser en granne knalla mot mig. Han vill också hjälpa. Vännen är tillbaka hos mig och ser till att barnen har det bra hemma medan jag väntar på bärgarn. Samtidigt ringer verkstadskillen för att snacka om mitt punkterade däck. Jag säger: det är bara kika ut från ditt kontor, så får du se hur nära dig jag har parkerat. Sådär mitt i rondellen, typ.
Två sekunder senare springer hans anställda mot mig. Innan jag hinner blinka har den ena hunnit ge sig ut på vägen och hittat ALLA MINA BULTAR! Vi konstaterar ganska snabbt att jag försökte fästa sommardäcket med vinter-bultar. Och så gör man ju inte…
Lite chockad, lite dum känner jag mig. Vad onödigt allting, va?
Och så kommer det en ängel med långt skägg och en fet blinkande bärgarmirakel. Jag hittar rätt bultar i bilen. Han pumpar upp en kudde, lyfter bilen, skruvar på rätt saker på rätt plats och 10 minuter senare plockar jag ner min varningstriangel och så rullar vi därifrån.

Ingen har kört i mig. Min son är hel. Mitt rullande däck har inte skadat någon. Jag har blivit överöst med mänsklig godhet och vilja att hjälpa. Jag har inte fått panik, jag har trots allt inte stoppat HELA trafiken i Segeltorp. Och jag har med mig alla mina bultar (samt en och annan lös skruv!)

Visst kan vissa händelser kännas rätt så onödiga. Men jag kan inte hjälpa att leta efter någon mening även i den värsta skiten.
Jag klarade det här! Fast jag var så himla rädd.
Och jag fick ett så tydligt bevis på hur mycket vänlighet och välvilja det finns omkring mig.
En tydlig läxa. TACK FÖR DEN!

<3

Maträtt som är RÄTT (titta hit småbarnsföräldrar!)

Det bästa jag vet är att lura små barn (och vissa vuxna, hihi!) på grönsaker! Jag gör det hela tiden. Lyckas ganska ofta och ibland blir det superfiasko!
Vet inte hur ni har det där hemma, småbarnsföräldrar. Hos mig är det wind of change mest hela tiden vid matbordet. Det som smakade gott igår är äckligt idag. Det som passar ihop idag kommer vara helt fel imorgon. Till och med det som LÄTT gott kl. 16 kan vara helt pasé kl. 18 samma dag.
Men det finns några maträtt som är RÄTT. ALLTID.
De passar lika bra till de stora som till de små.

Toscans tomatsoppa fullproppad med protein (helt vegansk men kan toppas med ost)
(på barnspråk: ketchupsoppa med pasta)
Skala generöst med buliong-grönsaker: morot, palsternacka, purjolök, selleri, stjälseller, vitlök. Det är redan 6 vitaminbomber som barnen inte har en aning om att de får i sig!

bulionggrönsaker

bulionggrönsaker

Hemlighetsstämplat!

Hemlighetsstämplat!

Dela grönsakerna i mindre bitar. Stek purjon, vitlöken och moroten på medelvärme i en kastrull tills de fått fin färg (är du lite vågad av dig släng i en bit aubergine, fänkål eller/och röd paprika)
Lägg sedan i resterande grönsakerna och en handfull sköljda, röda linser. Täck med vatten, salta och koka tills allt mjuknat.
Linserna kommer suga åt sig en del vätska så ha koll att det inte blir för torrt och börjar fästa i botten av kastrullen. Häll på krossade tomater och koka i några minuter. Om du vill få en ännu tydligare tomatsmak lägg i en sked tomatpuré eller två. Alldeles på slutet släng i en handfull hackad färsk basilika, stor nypa svart peppar och en generös skvätt havregrädde om du vill. Inget måste.
Mixa och servera krämen men fin pasta, färsk basilika eller lite pesto genovese utspädd med olivolja. Alt. ungsrostad vitlöksbröd.

ketchupsoppa

ketchupsoppan

 

...är slut!

…är slut!

Den blir ännu godare och tjockare dagen därpå och går jättebra att servera med spaghetti och parmesan. Varför inte en näve oliver och inlagda kronärtskockor till. Ka-boom!
Extrabonus: smörj en pizzabotten med denna goding och strö över lite mozarella och lök och grädda 10 min i 200 C. Eller låt den gotta sig mellan lasagneplattorna!
Och N J U T !
Du behöver inte tacka mig!

Puss!
/Kasia

Inre ordning och oordning

Gu´vad jag har längtat!
Efter att få sitta och skriva. Som på gamla goda, utbrända tiden. Jag jobbar nog inte heltid nu men jag tänker på mitt jobb och mina uppdrag nästan hela tiden. Längtar till mitt skrivbord och till spisen när jag fixar alla saker som hör till att driva ett företag. Och gå en yogalärarutbildning. Och renovera hemma. Göra en adhd utredning. Och begrava en familjemedlem.

Livet är lite kaotiskt just nu. Men jag klagar inte ett dugg. Jag är tacksam för varje ny soluppgång jag får äran att bevittna och jag försöker göra det bästa av varenda dag. Det gör vi väl alla.
Och hur ofta känns det ändå otillräckligt? Not good enough? Hur ofta tror vi att andra klarar livet och motgångarna bättre än vi lyckas med det?

Kanske för att vi inte ser alla detaljer? Eller för att vi bara examinerar ytan?

Titta på denna bild:

Harmoni.

Min harmoni.

Och titta sedan på denna bild:

Mitt kaos.

Mitt kaos.

Båda är tagna på samma rum. Kanske till och med samma dag. Och det gör inget. För i mitt hjärta hade jag samma “ordning” oavsett kaoset som fanns på mitt skrivbord.

Mitt hjärta.

Mitt hjärta.

Men upplevelsen av det för den förbipasserande kan vara något olika.
Illusion.

Var rädd om ditt inre ordning och oordning. Jämför inte den med något annat du ser ute i världen. Var rädd om det du skapar och gör det med hela hjärtat.
Vad kan gå fel?

Love and peace within!
/Kasia

LEV eller DÖ – beslutet är ditt

En självklar sak, kan man tycka, men slog mig återigen imorse, precis när jag klappade kinderna med en billig dagkräm från apoteket.
Hur blev det att jag kunde ändra mig? Hur var det min resa ut från utmattningen började, egentligen?
Ett långsamt VARSEBLIVANDE. Som ett svagt ljus på långt håll som växer i styrka när man närmar sig det. Eller en ballong i magen som växer och växer tills den inte får plats längre och MÅSTE, bara måste smälla. En smärtsam plötslig NÄRVARO i det som livet blivit till:
En annan morgon. En främmande, tom blick i spegeln. En betydligt dyrare dagkräm, stark parfymdoft och en vältäckande concealer i blank förpackning. Än idag får jag tyngd över bröstet och små svettpärlor på nästippen när jag hör gällt ljud av en hårfön. Stresspåslag heter det. Kroppsminne.
Fejsbok är numera hjälpsam med att återkalla gamla minnen: mina stolta inlägg i stil med:

“Att göra egen äppelmos, egen jordnötssås och inlagda soltorkade tomater på en eftermiddag och ändå lägga sig vid tio. Med en sjuk unge. Det är inte illa det! :)” 

“Vaknade kl. 6 för att lyfta lite grus, fick se en underbar soluppgång. Nu mot Stockholm för en sista arbetssöndag.” 

Och så för nästan precis fyra år sedan… Inga fejsbokinlägg från den perioden inte! Det är svårt att säga att jag har TAGIT ett BESLUT. Snarare var ett ultimatum från självaste livet:

Gör något. Be om hjälp. Vänd om. Annars överlever du inte. Sluta lotsas att du har koll på livet. På dig själv. Är det såhär du vill ha det?
Och en kollaps. En helgmorgon. Ett frukostbord dukat med stekta ägg och färska frallor. Och ingen att äta med. För jag har skrämt bort dem alla.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Ja, man måste studsa mot botten för att kunna börja sakta dra sig uppåt.

Beslutet är ditt. Det är ditt eget liv. Du kan glida på ytan, lotsas leva fast du är halvdöd, känslomässigt förlamad och olycklig inombords. Göra som alla andra, lotsas att allt är tillräckligt bra, att andra har det värre och inte klagar. Eller så tar du kommandot och städar upp skiten. Börjar LEVA. Leva som FAN!* Ja. Beslutet är ditt.


*Ha inga illusioner. Träsket kan vara djupt och geggigt och kan ta tid och tålamod att ta sig igenom.  Folk kan bli sura, kommer inta fatta någonting. Men det finns ingen annan väg. Och målet är jävligt gött! Man börjar prutta glitter liksom och se saker i alla regnbågsfärger.

Regnbågens alla färger <3

Regnbågens alla färger <3

Puss och mod till alla!
/Kasia

veganska glutenfria zucchini fritters

Jag har tänkt hela morgonen idag, sedan kl. 5.45 och försökt skapa något som var meningsfullt att läsa. Det blev inget och det hade klart varit bättre om jag hade stannat i sängen och kramat min sängvarma, sömndruckna familj en stund till istället.
Jag har å andra sidan lyckats mycket bättre vid spisen idag och det kan jag med glädje dela med mig utav. Säg hej till….

Veganska å Glutenfria Zucchini Fritters by Den mediterande kocken

Kvällens middag!

Kvällens middag!

 

 

 

 

 

Ingredienser:
1 grovriven, medelstor zucchini med skal på
10 cm strimlad el. hackad purjolök, vita eller gröna delen
2 matskedar krossad eller hel linfrö
1 matsked oskalade sesamfrön
4 matskedar soja- eller kikärtsmjöl
(vetemjöl går också bra men då är inte rätten glutenfri längre!)
torkad mynta, salt och nymalen peppar efter smak
raps- eller kokosolja till stekning

1. Skölj och grovriv zucchinin, salta lätt och ställ åt sidan. 2. Skölj, strimla och stek purjolöken på medellåg värme tills den blir mjuk, flytta den till en större skål. 3. Under tiden har zucchinin blivit mjuk och “svettats” ur masa vätska. Krama ur den och blanda zucchinin tillsammans med purjon. 4. Fyll på med resterande ingredienser. 5. Blanda.
6. Degen kommer se torr ut men testa och krama den mellan fingrarna. Det ska gå bra att forma små puckar av den. Om degen klibbar använd lite mer mjöl. Du kan även olja lätt in händerna innan du börjar “leka” med degen. Då fastnar den inte lika lätt. 7. Stek puckarna 4-5 minuter på varje sida på medel-låg värme. 8. Servera med dina favorittillbehör och njut!
(På bilden med stekt halloumi, bulgur, dillyoghurt och krispig sallad)
Tips!
Äggätare kan doppa puckarna i ägg och vända i ströbröd innan stekning.
Gör du dem större går det utmärkt att sätta i hamburgarbröd!

Njut av maten och livet!
/Kasia

 

en vacker genetisk svaghet

Jag har en genetisk svaghet. Jag kan verkligen inte ljuga. Men det är inte ens därför som jag aldrig säger något som inte är sant. Det är inte därför. Och jag menar inte att alla andra går och ljuger till höger och vänster. Faktum är att det som inte är fullt så smickrande behåller man kanske oftast för sig själv. Men inte här. Här säger jag det som andra kanske ibland tänker och känner. Tycker att det är sååå uppfriskande. Att höra lite då och då: känner igen mig i det du säger, förstår helt, känner du också som jag?

Och efter denna inledning tänkte jag berätta om en av de roligaste dagarna på länge.
Denna fina måndag! Den mediterande kockens premiär!

svampcannelloni och vegansk soppa

svampcannelloni och vegansk soppa

Jag har lagat mat på en restaurang! Och folk åt! Och berömde! Och klappade sig på magen! Och några vänner kom. Fast några fick åka långt. Jag är så tacksam och lycklig. Jag finner inga ord.
Jag. Finner. Verkligen. Inga. Ord! Mitt leende är så brett att jag börjar nästan tugga på min egen tofs!
Men det är inte det heller som jag vill berätta om.
Jag var lite pirrig inför dagens äventyr imorse.Inte nervös men förväntansfull, taggad, laddad, glad.

Jag gick av vid Gamla Stan och promenerade en station till restaurangen längs med Drottninggatan. Klockan var före 8 och folk var på väg mot sina jobb. Många små-sprang. Jag såg på dem och någon sorts mild ångestattack sköljde över mig. Jag försökte tänka att många är säkert jätteglada att gå till jobbet. Eller iaf inte helt olyckliga. Men deras sjunkna axlar, blanka blickar, smala läppar påminde mig om en tid då jag själv bara kunde skynda. Då jag flyttade framåt, till nästa punkt på min att-göra-lista, utan att reflektera kring hur jag mådde.
Det blev så tydligt som aldrig förr. Att jag aldrig vill leva så igen.
Och bara dessa bilder, dessa gamla minnen kunde få min kropp drabbas av panik! Jag fick jobba intensivt på att beundra Stadshuset, Operan, Riksdagshusets höga väggar för att flytta fokus från oron som byggdes upp i kroppen. Jag fick arbeta mig tillbaka till min glädje. När jag var framme vid jobbet fanns inget av dessa känslor kvar. Men jag förundras hur snabbt de kunde ta över kroppen. Och de var det jag ville berätta om.

Tack för mig! Nu ska jag sova :-*
/Kasia

p.s. Jag hade världens underbaraste dag i köket med jättefint folk och gudomligt god mat. Så är det bara! <3

…bara resten kvar.

Darling! Ja, du! Du som läser det här!
Har det varit en lång vecka för dig? Inte hunnit med allt på jobbet? Knappt sett familjen under hela veckan?
Låt mig gissa…
Kör du in på ica-parkeringen just nu? Och det är fullt!
Hämtar på dagis och ditt barn är ensamt kvar fast klockan är bara 16?
Längtar du till en mumsig middag i din soffa? Drömmer om en filt och en film? Ett glas vin eller två? Flottiga, salta fingrar som fumlar omkring i en tom chips-skål… Några tända ljus som skapar darrande, lugnande skuggor på väggen. Barn som inte bråkar…

Jag önskar dig att du får allt det du drömmer om denna helg. Och för att säkerställa det, se till att du drömmer om små, enkla saker. Vad sägs om det?

Hoppas du skippar görandet så mycket som det går och sysselsätter dig mest med varandet och återhämtningen.

SILVER

SILVER

 

 

 

 

 

 

 

 
Ha en underbart vanlig och lugn höst helg <3

/Kasia

Vad som är meningsfullt

Här sitter jag, njuter av en tidig morgon och tänker…
kanelte onepiece
Lustigt, jag kunde göra så mycket saker förr i tiden. Jag kunde sysselsätta mig med görandet morgon till kväll. Ofta sen natt. När alla måsten var klara fick jag ta hand om mig själv, för det ville jag ju hinna med också. Minns hur en vän försökte varna, uppmana till vila, när jag sprang mina löprundor efter kl. 22 på höstkvällarna. (Tack Kris! <3)
Sen tog det fyra (4!) år att komma över denna trötthet som jag dragit på mig. Och jag märker att fyra år räcker inte. Jag är inte klar. Eller så är jag inte den samma som förr… Kanske?
Jag är inte ute efter min form från förr. Den FINNS INTE längre. Att förlika sig med den tanken är en intressant resa (och med intressant menar jag ytterst IRRITERANDE!).
Tills man fattar att det inte är själva formen det är skillnad på. Det är MÄNNISKAN. Det är närvaron och MEDVETENHETEN.
Dvs. idag lyssnar jag. Idag känner jag efter. Det gjord jag inte när mitt enda bränsle var RÄDSLAN FÖR ATT MISSLYCKAS, ORON ATT INTE DUGA. Jag har hört det sååå jääävla måååånga gååånger nu. Man kan bli kräkfärdig.
Och sen börjar man lyssna och hör att ALLA brottas i stort sätt med samma sak.
Och hur ska man då VÅGA göra fantastiska saker i livet, lämna sin trygghetszon, kasta sig i det okända när den enda fokuset som finns är att inte göra bort sig?

Man slutar inte navigera i livet genom rädsla för att någon annan sa så. Det går bara genom att prova själv och se att inget hemskt händer när man misslyckas. Inget SÅ hemskt som ett liv som styrs av rädsla iaf.

Och sen, det spelar ingen roll hur sent eller tidigt i livet man fattar detta. Huvudsaken är att man gör. Det finns inget meningsfullt i att slösa sin tid på att vara bitter över bortkastad tid. Inget meningsfullt i det överhuvudtaget.

Ha en fin och meningsfull dag, Kära Du!
/Kasia