Bränn bara inte ut dig när du eldar i trädgården!

Wow! Våren är här! Så mysigt! Det är inte bara inne som man ska prestera, nu är det också ute. Grannarna klädda i arbetskläder springer fram och tillbaka med diverse redskap utanför mitt fönster. Eller jagar sina barn på mini-cyklar. Jag fick vara jättenoga med hur jag reagerade på detta under dagen när jag stod i köket och lekte med mat. Har tidigare i livet dömt mig själv till en total odugling pga. att jag inte hade ork att ta mig an stora ute-projekt under helgerna.
Och nu har jag börjat förstå att det fanns flera helt giltiga anledningar till detta:
* att jag har slitit så in i helsike på jobbet under långa perioder och verkligen verkligen behövd återhämta mig under helgerna.
* att jag inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete och jag vet inte hur man gör en massa trädgårdssaker. Jag står hellre och gör en vegansk “cheddar-ost” sås på sötpotatis än klipper buskar.
* att jobba med kroppen, kratta, kliva ved, det är en annan sak. Det kan jag göra. Det är också sysslor som har en början och ett slut. Man ser hur långt man har kommit under tiden. Det är rogivande. Allt det andra som jag inte har koll på… det stressar mig och då undviker jag det så mkt jag kan.

Visst, det är ett jättefint sätt att spendera tid med familjen ute, nere på knäna i den fuktiga jorden. Man kan känna sig nyttig också, och det vill man ju, eller hur?!

Jag hoppas du förstår att jag är ironisk. Allt det där pulande i trädgården passar inte alla. Och även om det passar dig men du inget orkar. It is fine too! Bränn bara inte ut dig för påskliljornas skull. Gör det du tycker är roligt nu när det äntligen blivit lite varmt och soligt. Gör det du har längtat efter under den hela långa vintern. Arbetet, det kommer vänta på dig. Den saken är klar.
Du hinner. Eller inte. Och om världen går under eller om jag får stroke imorgon då har jag hellre yogat idag ute på altanen, eller läst, än att jag tvingat mig till saker som gör mig förtvivlad.

Söndagsfrukost <3

Bokläsning i solstolen <3

Tack för mig!
Ha en fin kväll och spara energi för imorgon är det en ny vecka och det ska man också orka med. Inte sant?

Puss!

/Kasia

Ett badkar utan propp.

Det där hur lycka och relationer hänger ihop. Det är verkligen ofta som vi missuppfattar det hela. Jag är ledsen, men jag menar verkligen det. Har du inte reflekterat ordentligt kring vad lycka ÄR för dig och var den finns på riktigt, så är det ganska troligt att du ödslar väldigt mycket energi på att upprätthålla en illusion om ett lyckligt liv tillsammans med någon.
Det är som att hälla vatten i ett badkar utan propp.

Det finns en så vacker sång som jag har gått och nynnat på i några dagar nu. Tänkt tom sjunga den till min man på vår tioårsdag i år. Den där sången sjungen med len kvinnlig röst; någonting om den vackraste människan jag någonsin mött.
Det lät ju så bra, så vackert. Så passande. Min man har verkligen det vackraste, generösaste, mest anspråkslösa hjärta jag sett hos en människa.
Så jag googlade låten, läste igenom hela texten, och så sjönk jag ihop. Återigen, att det är den bild av kärlek och lycka i relationer som vi matas med så fort vi klarar av att skapa ett gratiskonto på spotify. Det finns flera mycket mer uppenbara exempel, jag vet. Och flickor och pojkar i mellanstadiet kanske snarare nynnar “shake that ass bitch!” men alla dessa you belong to me, you make my dreams come true, I´m nothing without you… det är dessa till synes oskyldiga texter som skapar vår världsbild. Den har jag försökt införliva själv.
Till den dagen då jag – i vuxen ålder – fått det så tydligt förklarat, att det är ingen, på riktigt INGEN som kan NÅGONSIN göra mig lycklig om jag inte är det själv, från min egen sida.
En annan människa kan visst distrahera mig bort från mitt elände och sorg, kan få mig att skratta, känna mig vacker och behövd.

Men lycka, den föds inombords. Inom var och en av oss. Och vi kan bjuda på den, dela den med andra. Men det går inte för en människa att leva hela sitt liv PÅ någon annans lycka. Och ingen ska behöva bära en börda av att GÖRA en annan människa lycklig.

Så numera vänder det sig i magen på mig när jag hör att hon har letat efter honom “sorgsen och trött” (mest kanske för att det skulle rimma med ordet “mött”, men vad f*n!) och blivit botad så fort han dök upp.
Och till sist denna pärla: “Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig/Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.”
En sann kärleksförklaring, inte sant? Från sjuttonhundratalet, då en kvinna (eller vilken människa som helst) hade svårt att klara sig på egen hand! Och låten är skriven 2001.

Vad vill jag säga med det?
Lyssna kritiskt.
Odla lycka inom dig och sluta leta efter den utanför dig.
Och så njut av våren!

/Kasia

Det stora i det lilla

What a feeling. Very refreshing. To do all these things long forgotten.

Djupa samtal om livets lust och olust med nya vänner. Skratta så magen krampar. Åka nattbuss. Prata en stund med en främling utan att spela upptagen eller VARA helt självupptagen. Höra morgonfågelsång för första gången på lääänge. Sova med uppdragna rullgardiner och låta solstrålarna berätta när det är dags att vakna. Sitta med dator och kaffe och macka i sängen. Känna livsenergin pirra i hela kroppen. Längta efter flottiga, salta pommes och en puss eller två från De jag älskar och saknar…


Det är de små sakerna som gör livet. Och som blir till ett ankare i nuet när stora saker sker.

Att skära i långa ihåliga salladslöksstjälkar och se på hur små gröna ringar rullar iväg åt alla håll som de behagar… Det är oxå livet, det.

Njut av det lilla. Låt det stora bre ut sig och ta tid. Säger jag till mig själv. Och till dig, om det är just det du behöver höra. <3

/K

Dear Diary,

I missed you.
I know that you are me and I am you.
There is no separation.
I know that my thoughts exist even if I do not write them down.
I know they are valid even if they are not posten on facebook. Or a blog.
BUT… (and as always – it is a BiG BUT)
…Letters, when they form words on paper, or a screen, they become MAGIC.
They are all magnetised with meaning and longing for connection.
Oh yes! You can sense it if they are merely empty shining shells. Or if they burn through your skin and straight into your heart.
You know the taste of Honey.
These unspoken, unwritten  words pulled me to my desk this morning.
My veins literally bursting with energy.
My eyes and ears wide open before the alarm went off.
An energy impossible to deny.
A Spring crush.
On Life.

It´s been idle for a long while now. I was patient. I was curious. I was quiet.
I was listening.
Waiting for the seed to crack open.
So maybe it is it.
We´ll see.
Either way, Dear Diary, I wanted you to know.
Because when You know, I know.

Love.
/Kasia

Hjärtats alla dagar

Jag skriver till dig idag, när bruset är över, när det är vanligt igen.
När luften har gått ur alla hjärtformade ballonger.
En dag räcker inte för att hylla kärleken.

luften har gått ur…

Jag vill uppmuntra dig att visa kärlek varje dag.
Det går lika bra utan ballonger eller bubbel.
Börja med dig själv.
Visa andra hur man gör.

Ha en fin, helt vanlig dag fylld med kärlek, medmänsklighet och ömhet.
Det vill jag också ha 🙂
/Kasia

Sluta stirra på pricken – några ord om perspektiv

Mitt i en drama, en sorg, en tid av förtvivlan. Jag vill så såå sååå gärna använda kraften i den känslostorm som varar, för att förändra min situation. Då kanske minskar smärtan.
Vad är chansen att jag fattar rätt beslut just då? Min erfarenhet visar att det är bättre att vänta. Det är bättre att andas, komma ifrån, låta en tid passera. Det heter att skaffa sig lite perspektiv.
Jag ber dig inte att glömma bort hur arg eller sårad du var. Jag menar inte att låta känslorna vattnas ur eller blekna med tiden.
Jag har börjat förstå att den där passerande tiden är magisk. Den skapar plats i huvudet, den ger utrymme för saker att falla på plats, den ger utrymme att reflektera.
Jag har en bild i huvudet. Jag står vid en tavla. Nära. Jättenära och stirrar på en svart prick. Det är allt jag ser och det är hemskt stort. Farligt. Fult.
Sen tar jag tre steg bakåt och en färgexplosion utspelar sig rakt framför mina ögon.

Annas vackra tavla

Jag ser en större bild! En förblindande vacker tavla av ett helt liv.
Den svarta pricken blir en helt nödvändig del av något större som jag inte visste fanns när jag stirrade mig blind på den. Eller så var det bara en liten fläck av flugskit. Vem vet!

Fundera lite oftare på vad det är du ser egentligen. Att backa och vänta ut minskar dramatiken i 8 fall av 10. Garanterat!
Ha en helt odramatisk med färgsprakande söndag, min vän <3
/Kasia

Tack Anna Asplund för att jag fick använda ditt vackra verk!
***
Om du blev nyfiken på Annas arbete klicka in på Annas Penslar eller gå in på Brevens Hjärta där Anna har sin fantastiska atelier. Jag har varit där och har en massa vackra bilder att visa. Det kommer!
Jag kommer även själv att vara där i försommaren, om universum har bestämt så. Håller tummarna! <3

Discipline of freedom

Happy days! Jag fick några timmar för mig själv i eftermiddags! Imorgon ses jag igen med familjen. Happy days det med! Det är så roligt att få vara själv när man vet att det är på begränsad tid.
Men det var inte det jag ville säga ikväll.
Jag ville snacka om mål och planer för 2017.
Men innan dess så ska jag berätta hur det gick för mig ikväll:
Jag har jobbat i flera timmar, kommit hem, lagat mumsig middag för en (bildbevis finns här på Instagram) och sedan skulle jag kolla på film. I samma sekund som jag skulle sätta mig i soffan kom jag på att det kanske vore bra att starta en tvätt. Den kan ju snurra samtidigt, inte sant?
Sedan var det kört!!!
Jag startade en maskin,
plockade torra kläder från torkställningen,
snubblade över dammsugaren,
kopplade in den,
innan jag fattade saken dammsög jag hela vårt TRE-våningshus,
tog av lakan i sovrummet,
gick ner till köket,
packade in disken i diskmaskinen,
diskade lite för hand,
torkade alla bänkar,
gjorde en kopp te,
och sen var jag klar för att se på filmen.

What the hell??? Så tänk nu alla som känner mig och umgås med mig till vardags!!! Att jag överhuvudtaget lyckas hålla tråden i våra samtal, ibland, för korta stunder!!! Det är ju en stor jäkla UNDER!!!

Jag vet liksom att det är så det kan lätt bli för mig. Så årets utmaning och förhoppning krätsar kring ordet disciplin. Men inte vilken disciplin som helst, förstås.
A discipline of freedom.
Och hur ska jag ens börja? Det är ganska klart att det inte blir enkelt.

Sedan några år tillbaka försöker jag jobba efter hur jag vill att det ska KÄNNAS varje dag, och inte vad jag ska åstadkomma under åren. Till det använder jag vackra planners with a soul av Danielle Laporte, (för mer info gå in på www.daniellelaporte.com och läs mer om The Desire Map, om du vill).

What I will do to feel the way I want to feel.

Även där har man lite plats för att krafsa ihop ett par, tre saker som man gärna vill arbeta mot under året. Och det kan man revidera varje månad. Skriva om, i fall det behövs. Jag har nu, – när filmen tog slut! – snabbt gått igenom förra årets anteckningar. Det gick fort. Det fanns några rader nerskrivna förra januari. I februari stod det bara ett ord i min planering “överleva”. Sedan var det blankt ganska länge. Men när jag tänker efter så har jag faktiskt lyckats med några saker på den listan. Med andra är jag på god väg. Och det är jag så himla nöjd med!!!

Hur går det för dig då?
Berätta gärna så vi andra också får skratta lite, eller blir lite snällare mot oss själva.

Massa kärlek till dig, alltid!
/Kasia

No deprivation, please!

Det är något magiskt i att få börja på nytt. På en ny kula. Ett oskrivet blad.
Att få börja ett alldeles nytt år. Oförstört, rent, fri från gamla synder.
Det ska ändras kostvanor, det ska motioneras mera, läsas mera och hinnas med ännu mer saker.
2017 bör vara lätt att göra till ett bra år, eller iaf bättre än 2016. För 2016 var ju lite sådär. Inte sant?
Näää, 2016 gav dig och mig det vi behövde för att kunna snickra ihop en bra bas för vårt 2017. Så säg tack och blicka framåt!
Och både du och jag vet att inget blir annorlunda efter 12-slaget imorgon. Det blir samma gamla vi. Och förstå mig rätt: vi är alla skapta till att göra underverk, glänsa och glittra, utföra stordåd varje dag. För oss själva och för hela mänskligheten. Men det har inget med en alldeles ny almanacka att göra.
Pressen blir plötsligt så jäkla stor när alla tomma sidor ska fyllas med hjälteinsatser och being better version of myself-bevis. Sådär DIREKT. Helst redan på nyårsdagen. Och alla vet vi att januari ÄR den tunna månaden. Skitmånaden. Kalla och mörka och ändå ska alla jävlar köpa sallad (helst utan dressing, för jag lagt på mig under julen!) till lunch fösta dagen de är tillbaka på jobbet.
Fortsätt gosa istället, vet jag! Fortsätt vara snäll mot dig. Det är bara i den atmosfären som man kan lyckas utföra stordåd. Som att överleva till den 25 i januari.
Deal?

Ge inte upp dina drömmar och mål. Ha dem! Please! Men låt dem bli sådana som varar längre än till kl 11.35 den andra januari.
Dvs. REA-LIS-TIS-KA och snälla, så du slipper känna dig som en nolla år 2017.

What is hiding down the road?

What is hiding down the road?

Det är det jag önskar dig med hela mitt hjärta <3
/Kasia

Änglavakt

Kära vänner, julafton har passerat, juldagen lider mot sitt slut. Imorgon kommer vi börja sukta efter något italienskt kanske, pad thai eller falafel. Underligt hur snabbt man kan bli trött på julmaten.
Hoppas vi aldrig blir trötta på varandra. Och på ljuset.

Må vi allla ha änglavakt över oss varje dag.
God fortsättning! <3

/Kasia

Änglavakt

Änglavakt

Det finns inget som man inte kan göra värre…

…har jag fått lära mig idag.
Här följer en skräckstory som jag varit med om idag, som lärde mig om mänsklig godhet, vänskap och min egen styrka.
Jag jobbade hemma idag större delar av dagen och skulle precis iväg med bilen strax efter kl. 14. Sextio meter utanför garaget, ute på bilvägen förstod jag att jag hade punka på bilen så jag körde åt sidan och ställde mig på gångvägen. M svarade inte i telefonen så jag ringde vår vän. Snällaste människa som mitt i arbetsdagen drog iväg från stan för att hjälpa mig. Reservdäcket visade sig inte passa på något vis så jag gick tillbax till garaget och rullade fram ett sommardäck tillfälligt. Skönt att det var så nära hemma! Va?! Jag var tom glad att jag lärt mig hur en domkraft funkar och hur enkelt det är att byta däck.
Och så var det precis dags att hämta på skolan. Vännen åkte hem och jag droppade in på bilverkstaden som ligger i Segeltorps-rondellen och bad de kolla på mitt platta däck. Därifrån är det ju en stenkast till skolan så jag svängde in försiktigt för jag tyckte att det liksom ryckte i ratten lite.
En stund senare, PÅ VÄGEN HEM, I RONDELLEN, NÄR JAG SKA PRECIS BLINKA UT TILL VÅR GATA LOSSNAR MITT SOMMARDÄCK!!!  Jag ser gnistor, sedan ett däck som rullar ut mot mitten av rondellen. Trots det har jag vakenhet nog att glida med bilen åt sidan fast jag hör hur det skrapar och rispar mot underlaget. Klockan är 16.30 rusningstid i förorten, billysen förblindar, händerna skakar. Jag försöker fatta vad som hände, varför, och hur jag ska ta mig därifrån snabbast möjligt. Har min son i bilen. Stoppar trafiken och går ut på vägen för att plocka bort hindret – mitt vilsna däck. En tanke slår mig: mina bultar rullar runt hela j****la Segeltorpscentrum. So what!
Min modiga pojke går hem själv fast hans mamma just plogat asfalt med plåt. Jag ringer M, får ett nummer, 2 minuter senare är assistansen på väg.  Tacksam, tacksam. Nu är jag mer tacksam än rädd. Flera bilar har hunnit stanna och erbjudit hjälp. Jag ser en granne knalla mot mig. Han vill också hjälpa. Vännen är tillbaka hos mig och ser till att barnen har det bra hemma medan jag väntar på bärgarn. Samtidigt ringer verkstadskillen för att snacka om mitt punkterade däck. Jag säger: det är bara kika ut från ditt kontor, så får du se hur nära dig jag har parkerat. Sådär mitt i rondellen, typ.
Två sekunder senare springer hans anställda mot mig. Innan jag hinner blinka har den ena hunnit ge sig ut på vägen och hittat ALLA MINA BULTAR! Vi konstaterar ganska snabbt att jag försökte fästa sommardäcket med vinter-bultar. Och så gör man ju inte…
Lite chockad, lite dum känner jag mig. Vad onödigt allting, va?
Och så kommer det en ängel med långt skägg och en fet blinkande bärgarmirakel. Jag hittar rätt bultar i bilen. Han pumpar upp en kudde, lyfter bilen, skruvar på rätt saker på rätt plats och 10 minuter senare plockar jag ner min varningstriangel och så rullar vi därifrån.

Ingen har kört i mig. Min son är hel. Mitt rullande däck har inte skadat någon. Jag har blivit överöst med mänsklig godhet och vilja att hjälpa. Jag har inte fått panik, jag har trots allt inte stoppat HELA trafiken i Segeltorp. Och jag har med mig alla mina bultar (samt en och annan lös skruv!)

Visst kan vissa händelser kännas rätt så onödiga. Men jag kan inte hjälpa att leta efter någon mening även i den värsta skiten.
Jag klarade det här! Fast jag var så himla rädd.
Och jag fick ett så tydligt bevis på hur mycket vänlighet och välvilja det finns omkring mig.
En tydlig läxa. TACK FÖR DEN!

<3