Precis en sekund innan de gröna knopparna brister…
I det gråa, vintertrötta landskapet, finns det pärlor som denna.
Små saker som berör.
Men det kräver övning, finkalibrering av sinnen för att kunna märka det som inte skriker efter vår uppmärksamhet, inte blinkar eller plingar. Ligger där bara så oerhört vackert för allmän åskådan.
Ta för dig av livets enkla. En poäng för naturen! <3
Jag brukar sova som en stock.
Så när jag vaknar på morgonen stressad av min drömmar – som imorse – då vet jag att det är någonting som inte stämmer i mitt vakna liv.
Oftast handlar det om att jag försöker göra för mycket, styra livet för hårt.
Jag mår verkligen inte bra av det.
Jag har fått kvitto på det tidigare.
Suck, jag har en hel låda fylld med dessa kvitton i garderoben.
Men huvudet har lätt att glömma.
Men inte kroppen.
Så jag tackar ödmjukast och försöker vara stilla.
Trött efter jobbveckan. Lägger mig med hundarna i soffan och stöter bort varje impuls att göra påsksaker.
Det fyller mig med ängslighet, är fysiskt obehagligt.
Jag håller emot.
Slumrar till några minuter.
Yrvaken tar några klunkar kallt te.
Skannar igenom ännu en gång i huvudet – är det VERKLIGEN ingenting som jag MÅSTE göra?
Nu nu nu.
Nä.
Bara att skriva.
Jag känner redan hur pulsen börjat sjunka.
Med fingrarna vilandes mjukt på tangenterna.
Det blir som det blir.
Och det är som det är.
Tack för det.
Man jämförde olika terapiformer för att förstå vilka som ger bäst och snabbast resultat. Och varför.
Efter att olika kriterier jämfördes kom man fram till att oavsett terapiform så var den mänskliga kontakten avgörande för patienten. Att man blev lyssnad till. Att man fick ta plats. Att man fick reflektera högt över problemet man hade.
Ok, det sista är min efterkonstruktion. Eller partiskhet, för jag själv har fått avgörande resultat när jag fick höra mig själv speglad i en annan människa. Och på köpet fick jag en helt ny förståelse för mina medmänniskor. För jag fick bevis på att det mesta jag känner och tänker känner de andra också. Det kallas för shared human experience.
Idag när jag sitter med morgonkaffet vid mitt köksbord och hör frustrerat folk tuta i rondellen en bit bort kan jag lägga handen på hjärtat och tänka “jag förstår dig, jag hör hur du lider när du bara vill fram och fastnar i den sega trafiken utanför skolan”.
Och varför berättar jag om det?
För jag har öppnat upp för en cirkel. Denna gång enbart för kvinnor. En möjlighet att “låna en syster” som du kanske aldrig haft eller saknar djup kontakt med. Du kan låna ett öra som lyssnar bara på dig. När du delar sådant som inte går att dela någon annanstans.
Förstå mig rätt. Det är inga terapisamtal. Det som händer är att du vägleder dig själv i en trygg miljö.
Behöver du en terapeut så är inte cirkeln rätt för dig. Men vill du bli sedd för en stund så är du så hjärtligt välkommen.
Det finns tre modiga deltagare anmälda och vi behöver minst tre till för att cirkeln ska bli av.
Så om du tänker “kanske sen, kanske nästa gång…” kom ihåg att det finns bara nu och vi vet ingenting om vad som händer sen. Så leta inte efter ursäkter. Kom och sitt med dina systrar.
Du är så oändligt efterlängtad.
Anmälan finner du här.
Vi ses! /K
Hur många gånger har du hört orden:
Du är unik. Du är verkligen speciell och det finns ingen som du. Och: Vi är alla olika.
Jo. Förvisso.
Men detta är också sant:
Vi är precis likadana. Det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Vi är mer lika än olika.
Jag har suttit bredvid så många kvinnor under de senaste tio åren och hört samma samma sak, oavsett hur framgångsrika, mogna, erfarna, vackra , kapabla, roliga de var:
Jag räcker inte till. Jag längtar efter mer. Jag önskar att saker var annorlunda. Jag är en dålig mamma. Jag är inte lycklig i min relation. Jag känner inte mig tillräcklig på jobbet. Jag har en usel relation till mina föräldrar eller syskon.
Förstå mig rätt. Alla vi kan vara mycket kapabla och nöjda med olika delar av våra liv. Lyckliga.
Men när det skiter sig så blir det ofta på ungefär samma ställe. Och gör ont på samma sätt.
Det är liksom… universellt.
Ändå har vi flesta trott att vårt lidande och sökande var på något sätt unikt.
Eget.
Ensamt.
Tills vi möttes OCH följdes åt på vägen. När vi såg oss själva i varandras ögon. När vi hörde att vi alla talar med samma röst.
Är samma.
Lika.
Vi kan bära varandra genom svårigheter. Och framgångar. Vi kan dansa, vagga, gråta, hålla, skratta och lyssna med högsta närvaro och allvar. Skapa och hålla plats för varandra. Utan dömande och goda råd.
Det är det dyrbaraste i en kvinnas liv.
Systerskap.
Villkorslöst hållande.
Ren kärlek.
Så enkelt. Och så mirakulöst.
Det är en mänsklig rättighet. Vacker. Nödvändig för ens överlevnad. Och ändå fortfarande så få förunnad.
Jag har så lätt att beskriva det.
För jag har upplevt det.
Jag har stått, gråtit och skrattat omsluten av den tryggheten som bara systrar kan ge.
Och jag vill skicka den vidare.
För jag vet att vi ALLA behöver den. Och vi alla har den i oss.
Kom och sitt i cirkeln. Anmälan finns här.
<3
Känslan att inte behöva bära någon mask.
Att slappna av i smile-muskeln och vissa hur man egentligen mår och prata ärligt om det som är.
Det finns två ställen man kan göra det på – terapi eller en bra samtalscirkel.
Själv har jag suttit en hel del i gruppterapi, både för utmattning och adhd. Det har givit mit liv en ny riktning när jag var som mest vilsen.
För att behålla känslan av balans i livet har jag hittat en grupp kvinnor där jag kan känna mig hållen och förstådd. Det har gått flera år nu och vi ses regelbundet, år efter år och ser efter varandra. Lyssnar.
Nu vill jag skicka denna gåva vidare, till en ny cirkel av kvinnor. Här på hemmaplan i Huddinge.
I inbjudan står det bland annat:
“Du förväntas ingenting mer än ärlighet och respekt mot dig själv och andra.
För varje cirkel/träff finns det ett tema eller en frågeställning som utgångspunkt för egen reflektion.I cirkeln förväntas du inte att uppnå några särskilda resultat. Mer än att du förhoppningsvis får större acceptans – från dig själv – att vara den du är på riktigt.
Eller den du vill vara när du får bestämma alldeles själv.
Ju större mångfald och åldersspann desto rikare och vackrare blir cirkeln.”
Vi kommer ses sex gånger á en timme på onsdagar med början den 15:e september, kl. 18.
Se alla detaljer här på ABF’s sida.
Jag hoppas innerligt att den som behöver denna inbjudan kommer att få den och är modig nog att svara på den. Skicka gärna vidare till dina medsystrar som kan behöva detta. Vi kan bara bli åtta stycken så vänta inte med att boka.
Har du några praktiska frågor – kontakta ABF.
Vill du fråga om cirkeln – kontakta mig här eller maila till kasia@zebrazone.se
Hoppas vi ses <3
Till dig som tänker någon variant av följande tanke:
“Om jag bara lyckas med x, y och/eller z* så kommer inget i världen rubba min lycka.
Då har jag åstadkommit det liv jag kan både vara nöjd med OCH stolt över.
Då kommer jag aldrig igen tvivla på mig själv eller uppleva obehag.
Jag kommer även sluta tycka att andras liv verkar så mycket bättre och lättare än mitt.”
* X, Y, Z kan vara vad som helst: karriär, partner, perfekt vikt, perfekt hem, hälsa, covid-vaccin. Vad som helst.
Sluta drömma! Du lurar bara dig själv.
Det finns ju för fan inga garantier i livet…
Den perfekta världen där du kan vara helt lycklig finns inte ens.
Jobbet tar slut, maken blir fet, hunden bajsar i den vita soffan, du får finnar eller blir sjuk på riktigt.
Glimtar av glädje, tillfredställelse och kontroll över livet försvinner. Förr eller senare.
Och då är det bara ut och fixa nästa grej. Jaga nästa mål.
För att jaga lycka. Lite mer lycka
Eller – ännu värre – för att bedöva känslan av meningslöshet som uppstår när du är vid målet och lyckan fanns inte där.
Självklart. För bestående lycka går inte att fånga i förgängliga ting.
Det tog mig allt för många år att fatta.
Först trodde jag att ingen var riktigt lycklig. För när jag själv öppnade för att prata om det som inte var perfekt i mitt liv började folk från alla håll berätta om sina egna motgångar.
Till sist fattade jag att lycka var ett sinnestillstånd. Som kräver medveten närvaro.
Jag kan alltså i varje stund välja att vara lycklig och tacksam över det liv jag har nu. Eller snarare välja att inte bli olycklig när de yttre lyckliga omständigheterna tar slut.
Tänk om lyckan finns i att vara närvarande i stunden och medveten om sitt egna liv. Det liv som finns i detta nu. För inga fler andra, framtida stunder vet vi någonting om…
/K
Alltså – det finns legit forskning som kan förklara varför det är bra att meditera.
Googla bara på t.ex. frontalloben, hjärnplasticitet och mindfulness baserad stressreduktion.
Själv kan jag erbjuda en enkel liknelse:
Använder du tandtråd? Kanske varje dag? För att rensa utrymmet mellan tänderna?
Det gör jag! God munhygien är en självklarhet i ett utvecklat samhälle. (Eller när man är rädd för tandläkaren.)
Varför ska man då inte på samma sätt regelbundet rensa huvudet?
Rensa och SKAPA utrymmet mellan alla våra tankar?
Hjärnan knarkar på tankar som en kedjerökare på cigaretter. Tänder nästa cigarett på den förra. En tanke ger upphov till nästa, och nästa, och nästa.
Och flera är viktiga och bra men många – fy fan! Du vet ju själv. Det är gammalt skräp.
80% av det vi tänker idag har vi redan tänkt igår. Det är tryggt. Det är bekant. Så vi dessutom omedvetet letar efter bekräftelse på det vi redan har tänkt och HÅLLER FÖR SANT.
Därför ALLA, inte bara vi som har stressrelaterade hälsoutmaningar eller funktionsvariationer, mår bra av att bryta tankekedjan.
Regelbundet.
Av att skapa utrymme mellan två tankar.
Närma sig nyfiket det som finns där emellan.
Och där finns då kanske…
…ingenting?
Eller rymd
vila
frihet?
Du?!
Utan autopiloten.
Utan andras ideer om vem du ska vara i världen.
Hur ska man närma sig den versionen av sig själv om inte i tystnaden av sitt inre?
Det tar tid att få bruset att tystna.
Utrymmet mellan tankarna att infinna sig och successivt öka.
Make no mistake.
OM det var lätt skulle alla göra det!
/K
Man blir aldrig klar.
Färdig.
Med alla punkter på att-göra-listan.
Det finns väl alltid något mer.
Lite till.
Kvar.
Att leva för.
Se fram emot.
En inandning
till.
Oändliga möjligheter.
Bokstavligen!
Även döden.
Möjlig.
Precis som livet.
Ändå står den inte med på att-göra-listan.
SÅN E JA:
Glad och trevlig.
Rädd för mörker.
Dryg.
Osäker.
Givmild.
Lättstressad.
Försiktig.
Och så kommer det alltid vara.
Eller?
Det är tryggt. För en SNÄLL människa kommer aldrig på den obehagliga tanken att säga ifrån eller skälla ut någon. En FÖRSIKTIG kommer alltid stanna på den säkra sidan av alla utmaningar.
Beslutet är taget. För alltid. Man ÄR den man ÄR och det är ristat i sten.
Eller?
Nä.
För fan!
Allt är föränderligt.
Årstider. Regeringar. Busstabeller.
Allt flyter.
Som bekant.
Vatten i floder. Blodet i dina egna ådror byter plats hela tiden. Kroppens inre är i ständig rörelse även när du är stilla. Inte minst hjärnan som har en förmåga att skapa nya nervbanor, återuppbygga sig själv efter skador etc.
Du är en human being, inte en human doing, det har man sagt länge. Men i det där stilla varandet finns det även en fälla. Att man ÄR på ett visst sätt. Färdig och klar. Definierad. Oföränderlig.
Men en förändring ligger bara ett beslut bort. Inte för att plötsligt bli någon annan. Men att göra på ett nytt sätt.
Och har du någonsin försökt lära om eller börja med ett nytt beteende, som t.ex. att börja morgonmeditera, så vet du, att även om det börjar med ETT beslut, så kräver det många nya beslut på vägen.
Är det verkligen så viktigt för mig?
Spelar det verkligen så stor roll hur jag börjar min dag?
Är det verkligen värt det att lägga mig tidigare så jag orkar gå upp och sätta mig för min meditation?
Behöver jag verkligen köpa en analog väckarklocka och skippa mobilen i sovrummet?
Om jag inte lägger ut meditationen på insta-story, räknas det ändå? 😉
Det finns altid ett litet fönster mellan impuls och handling. I det fönstret kan vi glimta möjligheten till att omvandla vårt liv, sakta sakta, till det vi vill. Så vi kan bli den vi önskar att vara.
/K
Det finns många namn på det jag har upplevt länge nu…
Writers block. Kris av tro.
Smärtsamt självmedveten och generad.
Jag fattar väl inte bättre än nån annan.
Vem är jag för att sitta här och tycka.
Det finns nog med folk som gillar höra sin egna röst.
Jag är inte säker på någonting längre.
Jag vet INGENTING.
Det finns en drös med utkast av texter som ligger här och blockar. Blockerar mig.
Blockerar tillförsel av den friska luften i mitt skapande, mitt tänkande.
De flesta är skrivna före corona och på sitt sätt känns barnsligt oskyldiga. “Om jag bara visste då det vi vet nu.”
Här kommer de alltså, något omskrivna, med det ursprungliga datumet då de blev skapade i rubriken.
Ett sätt för mig att visa mig sårbar och öppna upp för det nya.
/K
